Långa skuggor

När medierna har frågat har konkursförvaltaren Hannu Ylönen svarat att det pågår diskussioner med intresserade aktörer, men konkretare än så har beskeden inte blivit. Hangö stad har inte heller fått något konkret svar på sitt anbud att köpa 500 hektar mark och hamnen i Koverhar.
Men ju längre tiden går desto mer osannolikt är det att stålverket i Koverhar skulle startas upp igen. De ekonomiska utsikterna är fortsatt svaga i EU, och stålindustrin styrs av samma trend som annan industri, verksamheten flyttar närmare kunderna som finns i Asien.

När Statistikcentralen i går meddelade att Finlands utsläpp av växthusgaser minskade med åtta procent i fjol är det förstås en god nyhet med tanke på miljön, men samtidigt en bekräftelse på strukturförändringen där den tunga industrins andel av den finländska totalproduktionen hela tiden minskar.

När FN-steel gick i konkurs lämnade man efter sig skulder på över 100 miljoner euro. Tingsrätten i Egentliga Finland avgör så småningom hur mycket fordringsägarna kan få tillbaka. Uppskattningarna är inte optimistiska, utdelningen beror förstås på hur stor del av konkursboets egendom som kan omsättas i pengar. 
Men efterfrågan på till exempel en nästan färdigt moderniserad masugn är knappast särskilt stor. Det är möjligt att masugnen som har varit en symbol för arbete och ekonomisk trygghet för hela sin omgivning till slut bara har kvar sitt skrotvärde.

Artikeln om västnyländska fordringsägare i FN-steels konkursbo i gårdagens VN visar helt konkret vilken stor betydelse stålverket hade för det lokala näringslivet, och för hela regionen.
De som miste jobbet drabbades genast av konkursen, men FN-Steel var också en stor kund hos många lokala och regionala företag. Ett trettiotal västnyländska företag har intressen att bevaka i konkursprocessen. Sammanlagt har de gått miste om ungefär 400 000 euro.
Jämfört med de största fordringsägarna är det inte så mycket, råvaruleverantören LKAB har fordringar på över åtta miljoner, och ABB som stod för underhållet i fabriken har tre miljoner att kräva ut.
Men för Ekenäsföretaget Intersteel som har fordringar på cirka 45 000 euro, är själva den ekonomiska förlusten inte den svåraste följden. Företaget gick också miste om 60 procent av sin omsättning, samtidigt som man har arbetskraft som var specialutbildad för arbete på FN-Steel och som inte längre kan sysselsättas.
Då är det i alla fall positivt att flera företag trots de dåliga tiderna har lyckats kompensera åtminstone en del av bortfallet.

När Nokiaboomen tog fart talades det litet nedlåtande om den gamla skorstensindustrin, den skulle försvinna och ersättas av den expanderande informationsbranschen där högteknologiska företag utvecklar och tillverkar apparater för en global marknad. Riktigt så blev det ju inte.
Tomrummet efter FN-Steel visar att skorstensindustrin fortfarande har en stor betydelse i de lokalsamhällen där den verkar. Det handlar inte bara om arbete som ger skatteintäkter. Stålindustrin gav verksamhetsmöjligheter för annan företagsamhet inom många branscher, både underleveranser, service och underhåll. Nu försvåras de här företagens verksamhetsförutsättningar, och det leder till att hela samhällets ekonomiska bas blir smalare.

Västnyland förlorade inte bara en storindustri och en viktig sysselsättare. Regionen miste en av sina kraftfullaste ekonomiska motorer. Utan den är det ännu svårare att lyfta samhällena ur den nedåtgående spiral som märks i de dystra boksluten och de vikande befolkningssiffrorna som både Hangö och Raseborg redovisar. I sista hand är kommunernas krisande ekonomi med minskande skatteintäkter en indikator på hur hela samhället mår.
Den mörka och tysta masugnen i Koverhar kastar långa skuggor.