Fritt fram starta ny skola

Det kan ibland vara en svår balansgång att både vara öppen för nya idéer och samtidigt försvara de strukturer som man finner viktiga för att vardagen ska fungera på ett önskvärt sätt.
Den utmaningen har de stått inför som fått förklara betydelsen av dagens lagstiftning för existensen av ett svenskt skolsystem i Finland i den debatt om så kallade tvåspråkiga skolor som svajat av och an i snart två års tid.

I onsdags lade Svenska folkpartiet fram sin syn på skolfrågorna i en sex sidor lång redogörelse. Den presenterades i torsdagens VN, lämpligt nog bredvid artikeln om finskspråkiga Niia Lintala och Jaan Siitonen som båda studerar på svenska och som leder prepkurser för finskspråkiga gymnasieelever som vill komma in på svenska högskoleutbildningar.

Även om de två artiklarna inte handlar om exakt samma sak hör de tematiskt ihop. Varken Lintala eller Siitonen hade under sin egen skoltid tänkt sig en framtid där svenskan har en viktig roll – Jaan Siitonen berättar att han tvärtom hade en ganska avog inställning till språket – men i dag fungerar de mer eller mindre som ambassadörer för svenskan.

I intervjun säger de båda ja till tvåspråkiga skolor. Samtidigt visar de med sina egna exempel att de strukturer som bygget Svenskfinland vilar på kan vara inkluderande också i sin nuvarande form. De enspråkiga lösningarna är och skall vara öppna för alla och de behöver inte bli formellt tvåspråkiga för att bli mer tillgängliga.

Det är likaså betydelsen av enspråkiga skolor som SFP lyfter fram i sitt skolspråksprogram. De är grunden för att det överhuvudtaget existerar en fungerande svenska i det här landet. Luckras lagstiftningen upp på den här punkten öppnas porten för att kommunerna börjar forma om de svenska skolorna till någon form av tvåspråkiga.
Men den absoluta merparten av manifestet viks ändå för att peka på alla de möjligheter som finns inom dagens regelverk att uppfylla de flesta av de mål som man vill uppnå genom så kallade tvåspråkiga skolor, i första hand bättre kunskaper i svenska och finska. Lösningarna har nämnts tidigare i debatten, men tål att upprepas.

I skolspråksprogrammet efterlyses bland annat att undervisningen i det andra inhemska språket utvecklas i alla skolor. Vidare betonas betydelsen av att tvåspråkiga barn får modersmålsinriktad svenska och finska i såväl den svenska som den finska skolan.
SFP vill också att språkbadsundervisningen byggs ut. I dag finns språkbad i endast elva tvåspråkiga kommuner och samtidigt går utbildningen av nya språkbadslärare på sparlåga.

I programmet frågas också efter ett större samarbete mellan finsk- och svenskspråkiga daghem och skolor. SFP kan även tänka sig att den finska och den svenska skolan delar på vissa utrymmen, men att det alltid sker efter en språkkonsekvensbedömning och med beaktande av de förhållanden som råder på orten.

Som kronan på verket föreslår SFP att det grundas en språkskola med nordisk profil i huvudstadsregionen. Den skulle enligt förslaget höra till den finska skolsektorn och fungera enligt samma modell som de redan existerande språkskolorna, till exempel tyska skolan eller finsk-ryska skolan.
Det är alltså fullt möjligt inom dagens lagstiftning att grunda den tvåspråkiga skola som efterlysts på många håll.

Varför har då inget hänt?
Antagligen därför att det krävs mer energi än att i en handvändning försöka stöpa om en svensk skola till en tvåspråkig. Det krävs pengar, engagemang och politisk vilja.
Hittas allt detta nu då bollen rullats över till den finska skolsektorn?

Lagen som garanterar en fullständig skolgång på antingen finska eller svenska behöver inte röras för att ta till vara intresset för svenskan och den goodwill som finns på finskt håll.
Alla möjligheter finns redan i dag. Också små steg kan ge stora resultat. Samtidigt kan felsteg få förödande följder.