Pressen på pressen

Ryktet om vår död är starkt överdrivet, kunde den finlandssvenska dagspressen stiga upp och säga efter veckans storsatsning från Yleisradios sida. Samuel Clemens, mera känd som Mark Twain, sägs ha myntat det uttrycket. Utöver författare var han själv också reporter och tidningsman.
Upplagorna rasar, var Yles budskap och vidhängande analys gjorde klart att framtiden ser mörk ut för alla svenska dagstidningar i Finland, Västra Nyland inget undantag.
Sanningen är inte så enkel. Förhoppningsvis inte heller så dyster.

Det stämmer otvivelaktigt att då man tar upplagorna som mått så har det gått neråt för tidningarna. Givetvis är det inte något som tidningsbranschen jublar över, speciellt inte då även den andra intäktssidan, annonsmarknaden, just nu hostar. Men utifrån upplagesiffrorna kan man inte dra slutsatsen att tidningarna kommer att gå ett grymt öde till mötes. Än mindre kan man utgående från utvecklingen de senaste åren säga hur det ser ut 2020. Alltför många osäkra faktorer finns med för att göra det trovärdigt. Att Yle sågar sina konkurrenter så lättvindigt förvånar.
Samtidigt som pappersupplagorna har sjunkit finns siffror som vittnar om att intresset för att läsa det som tidningshusen producerar är minst lika stort som tidigare. För VN:s del – och säkert även för många andra finlandssvenska tidningar – är situationen tvärtom den att vi sannolikt aldrig har haft fler läsare än i dag. 

Utöver alla pappersprenumeranter och de som läser andras prenumererade VN så har vi i dag tusentals unika läsare på webben varje dag (16 000 förra veckan) av vilka uppskattningsvis hälften inte är prenumeranter. VN har också 600 dagliga användare av e-VN på pekplattor och datorer, av vilka en del enbart läser den digitala versionen.
Vi klagar inte om allt fler väljer eller övergår till våra digitala produkter och lämnar papperstidningen eller läser den parallellt. Läsarnas medievanor förändras och det är viktigt för dagstidningarna att följa kundernas önskemål. Därför har också KSF Media (bl.a. VN:s utgivare) gått in för att ge prenumeranterna tillgång till alla kanaler.

I den här utvecklingen är det mycket sannolikt att pappersupplagorna fortsätter att sjunka, men det betyder inte att tidningarna för det går under. Ju bättre de övriga publiceringskanalerna kan bidra med intäkter, desto bättre kan papperstidningen vara.
Printversionen är antagligen ännu länge de finlandssvenska tidningshusens huvudsakliga inkomstkälla och kommer med säkerhet att finnas kvar i många år, förutsatt att kunderna vill ha nyheterna och reportagen i den formen. Vi skapar så långt det är möjligt möjligheter att publicera samma eller liknande innehåll i alla de kanaler läsarna och annonsörerna önskar.
Men journalistiken är kärnan – inte teknologin – i alla kanaler.

En annan sak som likaså Yle slog upp stort häromveckan är utvecklingen i riktning mot att en så kallad betalmur sätts in på allt fler dagstidningars webbsidor. Modellerna varierar en aning, men de flesta fortsätter att ge gratis tillgång till en del av materialet för alla, medan en del av materialet kommer att kosta för icke-prenumeranter. För de som prenumererar på tidningen är webbinnehållet gratis. Gemensamt för de flesta tidningar är att materialet på webben utökas i samband med att en mur byggs.
Det är egentligen snarlikt det system som Yle tillämpar, med den skillnaden att Yle inte publicerar någonting gratis. Alla tvingas betala Yleskatten, medan alla inte tvingas betala tidningsprenumerationer, men får ändå läsa en del av tidningarnas webbmaterial.

Yle tog i veckans tema också upp frågan om snuttjobbare på tidningsredaktioner, det vill säga redaktörer som inte är fastanställda utan får nöja sig med visstids kontrakt, ibland många efter varandra. Johan Kvarnström berörde samma ämne i en VN-kolumn häromveckan. Det är ett system som inte är hållbart för de som drabbas år efter år och som tvingas leva i osäkerhet tills arbetskontrakten igen förnyas.
Det är samtidigt ett system Yle tillämpade i stor skala under många år. Kanske fortfarande.