Köpta tjänster får kritik

Också i vår region är upphandlingen av tjänster inom social- och hälsovård en fråga som engagerar kommuninvånarna i allra högsta grad.
Stadens Raseborgs konkurrensutsättning av assistenttjänsterna inom handikappvård, initiativet att inrätta ett barnhem i Hangö och köpet av tjänster av Raseborgs aktivitetscenter är exempel på frågor som har upprört och aktiverat stora grupper. Den bakomliggande oron har olika förtecken, i de här fallen gäller den ortens små serviceproducenter, som mister jobb och omhändertagna barn, som inte får fortsätta att bo i sin invanda miljö.
Med bondförstånd är det inte lätt att begripa att lokala företag med seriös verksamhet och balanserad ekonomi är förlorare när den offentliga sektorn köper tjänster. Sympatierna ligger hos de små producenterna, men ändå har upphandlingens mekanismer gagnat de stora aktörerna på marknaden.

Nu ser vindarna ut att vända och den rådande uppfattningen revideras. I tisdags publicerades Socialbarometern 2013, som speglar fackfolkets syn på konkurrensutsättningen. Allt fler anser att upphandlingen inte garanterar bästa möjliga kvalitet och att den inte ens ger besparingar.
Hur luddig hela sektorn är framgår av det faktum att endast en liten del av de tillfrågade grundtrygghetsdirektörerna och hälsocentralcheferna kunde säga för vilken penningsumma man upphandlade social- och hälsovårdstjänster i fjol. Inte heller de extra kostnader som uppstod, kunde de uppskatta.
Däremot står det klart att konkurrensutsättningen har höjt kostnaderna under de senaste fyra åren. Det har gått till så att de köpta tjänsterna till en början har medfört besparingar, men senare har prisnivån skjutit i höjden.

Att köptjänsterna har koncentrerats till stora serviceproducenter är ett faktum, som är tydligast i hälsovårdsbranschen. Men nu börjar allt fler gå emot trenden, två tredjedelar av kommunerna har sagt upp avtal och igen börjat producera tjänster i egen regi. Andra sätt att motverka jättarnas dominans är att ta i bruk servicesedelsystem och att spjälka upp upphandlingen i mindre delområden, så att småföretag har möjlighet att komma in på marknaden.
De största fördelarna med att kommunerna själva producerar tjänsterna är enligt Socialbarometerns enkät att kvaliteten höjs och kostnaderna kan överblickas.

Det är en enorm utmaning att hålla utgifterna i schack för social- och hälsovårdssektorn, vilket inte ens en lyckad konkurrensutsättning kan garantera.
Socialbarometerns färska uppgifter pekar med all tydlighet på att den sämst lottade befolkningsgruppens belägenhet har försämrats oroväckande, fast den stora majoriteten som har jobb, bostad, ekonomisk trygghet och hyfsad hälsa kan glädjas över ökat välbefinnande.
Illavarslande är att inkomstklyftorna växer, låginkomsttagarna blir fler, de regionala och socioekonomiska hälsoskillnaderna ökar och att allt fler barn och unga far illa. Inom en åskådlig framtid ökar behovet av alla slags stödformer – samhällets resurser gör det inte.

Fattigdomen är ingalunda utrotad ur vår finländska välfärd. Alltsedan 1993 har låginkomsttagarna ökat i antal och nu lever 13,2 procent, det vill säga 700 000, under fattigdomsgränsen, då kriteriet är en inkomst på högst 1 140 euro i månaden i ett hushåll med en vuxen.
Många av de 120 000 barn, som växer upp i familjer med små inkomster, löper större risk än sina jämnåriga att råka ut för mentala problem, omhändertagande, bristfällig utbildning och avsaknad av arbete. Utkomstproblemen i familjerna går i arv, och andra motgångar och misslyckanden kommer på köpet.

Skillnaderna i välstånd mellan samhällsgrupperna ökar men resurserna att rätta till missförhållandena blir knappare. Sannolikt dras en allt större del av den offentliga sektorns frivilliga åtaganden in och bara de lagstadgade förpliktelserna blir kvar.
Vem tar ansvar för att barnskyddet inte blir en prutvara?