Ännu en arbetsgrupp

Det politiska ansvaret har vilat på sektorministrarna Maria Guzenina-Richardson, SDP, och Paula Risikko, Saml. för social- och hälsovården, och Henna Virkkunen, Saml. för kommunreformen.
Den politiska styrningen har varit motsägelsefull och i stället för att leverera tydliga beslut har ministerarbetsgrupperna kommit med "linjer" och "modeller".
För ett par veckor sedan meddelade justitiekansler Jaakko Jonkka att det här inte går för sig längre, både riksdagen och kommunerna måste få klara besked om social- och hälsovården innan de kan fatta beslut om kommunernas framtid.

Nu har då statsminister Jyrki Katainen gripit in, och tillsatt ännu en arbetsgrupp som ska koordinera de båda reformerna. Men det är knappt tre veckor sedan Maria Guzenina-Richardson utsåg en mammutgrupp med 35 medlemmar som förväntades konkretisera "linjerna" och "modellerna" till lagparagrafer.
Den gruppen hamnar på ett sidospår som slutar i ingenting när Katainens politiska tungviktare – kanske – levererar den politiska grund för hela reformarbetet som borde ha funnits på plats från början.
Gruppen är starkt förankrad i riksdagen. Den leds av Samlingspartiets riksdagsgruppsordförande Petteri Orpo, med SDP:s Jouni Backman som vice ordförande. Regeringen representeras av två ministrar var från de båda stora partierna och en minister från de fyra mindre partierna. De sistnämnda har också representanter för sina riksdagsgrupper med i gruppen.

Gruppen har tid till den 15 maj att få styr på reformerna. Petteri Orpo säger att det handlar om att välja en modell och hålla sig till den, nya utredningar blir det inte. Då tas väl den senaste utredningen om social- och hälsovården till heders, trots att Guzenina-Richardson underkände den när hon tillsatte sin mammutgrupp.
Orpo måste först av allt slå fast prioriteringen, vilkendera av de stora reformerna ska genomföras först, och styra den andra?
JK:s uttalande ger vid handen att social- och hälsovården borde prioriteras eftersom den sektorn utgör en så stor del av kommunernas verksamhet. Det går inte att skapa meningsfulla nya kommunhelheter förrän man vet hur hälso- och sjukvården är organiserad – åtminstone inte så länge det är kommunerna som ska finansiera den.

Men när Jyrki Katainen berättade om den nya gruppen i söndags sade han att utredarnas social- och hälsovårdsmodell är ett Finland som består av tjugo kommuner. Men den modellen duger inte för regeringen.
Då verkar kommunreformen i all fall komma först, och social- och hälsovårdsmodellen anpassas till den nya kommunstrukturen.

Den tågordningen har Henna Virkkunens kommunreform hela tiden haft. Kommunreformens utgångspunkt är att kommunerna ska vara tillräckligt bärkraftiga för att själva kunna svara för hela vården utom den mest specialiserade sjukvården. Om kommunerna är starka så behövs det inga mellannivåer i form av samkommuner där den demokratiska förankringen är oklar.
Ett gott exempel utgörs av den nytillsatta styrelsen för Västra Nylands sjukvårdsområde. Dess sammansättning avspeglar de politiska åsikterna i huvudstadsregionen, inte i Västnyland där den verkar.

Den nya arbetsgruppen med sin starka riksdagsförankring utgör en ny form av politisk beredning. Vanligen ger regeringen sina förslag, som sedan granskas och vid behov också ändras i riksdagens olika utskott innan de tas till beslut.
Men vilka möjligheter finns det för en gedigen utskottsbehandling, då regeringspartiernas riksdagsgrupper kopplas in redan nu?
Statsministern har säkerställt att förslagen går på räls genom riksdagen, oberoende av eventuella gjutfel. Med tanke på regeringens meritlista låter det inte helt förtroendeingivande.