Slutet gott, allting gott?

I februari ställde riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta, SDP, ett spörsmål till försvarsminister Carl Haglund, SFP, där hon undrade om upphandlingen sker som en direktupphandling eller om den konkurrensutsätts. I det förstnämnda fallet ligger lastbilstillverkaren Sisu i Karis bra till.
Haglund svarade att eftersom det handlar om civila fordon och inte militärfordon så kräver lagen att affären konkurrensutsätts.
Feldt-Ranta accepterade inte det här svaret, och lobbningen för Sisu fortsatte, bland annat var metallfacket mycket aktivt.
I mitten av förra veckan skedde en helomvändning. Försvarsministeriet meddelade att upphandlingen bereds på nytt eftersom specifikationerna från arméns materielverk innebär att fordonen nu klassas som militära och inte civila, och då blir det möjligt att beställa dem utan konkurrensutsättning.

Först som sist kan det konstateras att det ligger i hela regionens intresse att lastbilarna byggs i Karis. Sisu har nu en orderingång som har gjort det möjligt att inställa planerade permitteringar, försvarsordern skulle innebära ytterligare rekryteringar och en stärkt framtidstro. Och den hårt drabbade industrisektorn i Raseborg skulle få ett välkommet tillskott.
Om Sisu får ordern är det bara att säga slutet gott, allting gott.
Maarit Feldt-Ranta ville förstås ha full politisk poängutdelning när hon i fredagens VN lät förstå att hennes sakargument för en direktupphandling var starkare än Försvarsministeriets argument för konkurrensutsättning.

Ministeriet – försvarsministern – tog knappast lätt på beställningens sysselsättande effekt och på dess politiska potential.
Självfallet hade både minister Carl Haglund och Feldt-Rantas riksdagskollega i SFP Thomas Blomqvist mer än gärna sett att Sisu hade kunnat få ordern utan konkurrens.
Möjligheterna hade sonderats, men med de utgångspunkter som då gällde var det inte möjligt. Lagen kräver konkurrensutsättning då det handlar om entydigt civila produkter. Det var också innebörden av Carl Haglunds svar på Feldt-Rantas spörsmål.

Men när materielverket väl hade preciserat vad armén ville ha visade det sig att det inte längre handlade om civila lastbilar, utan om militära fordon som bland annat måste uppfylla vissa Natostandarder.
Frågan är varför de tjänstemän på Försvarsministeriet som beredde Haglunds riksdagssvar inte kollade upp specifikationerna med materielverket innan de lät ministern svara att det inte handlade om militärfordon.
Statssekreterare Markus Rantala låter i VN förstå att det är en normal process att upphandlingskraven ändras. Må så vara, men nog borde väl den viktiga principfrågan om möjligheten att direktbeställa av en inhemsk leverantör ha utretts heltäckande innan Haglund ställde sig inför riksdagen. 
Specifikationerna för vad man behöver och vill ha måste väl vara klara innan man förbereder upphandlingen.
Här finns det nog anledning att se över rutinerna.

Den nya beredningen kan leda till att det blir en direktupphandling hos Sisu, men helt säkert är det inte.  Bland annat måste direktupphandlingen vara juridiskt oantastlig så att staten inte riskerar en fällande dom ifall någon konkurrent till Sisu har aktiverats av debatten och för frågan till marknadsdomstolen. Då kan det bli fråga om skadestånd i miljonklassen, som skattebetalarna givetvis får stå för.
En upphandling måste hålla sig inom den givna ekonomiska ramen. Sysselsättningen är förstås mycket viktig, men beställaren vill också ha maximalt mycket bil för skattepengarna.

Om de här premisserna uppfylls och fabriken i Karis får en order som innebär full beläggning i cirka ett halvt år är det en välkommen motvikt till de dåliga nyheterna som har varit alltför vanliga under det senaste året.
Processen får väl inte alltför höga stilpoäng, men det är resultatet som räknas.