Red ut begreppen

Det är inte de finlandssvenska eleverna som behöver en finsk-svensk skola. En sådan skulle lämpa sig bäst för de tvåspråkiga eleverna i den finska skolan, de som i dag till största delen går miste om allt vad modersmålsinriktad svenska heter.
Det här konstaterar juris doktor Pentti Arajärvi, språkläraren Mae Cedercreutz-Pesonen och politices magister Marianne Laxén i en debattartikel i tisdagens Hbl.
De fastslår att det i Helsingfors är inom den finska skolsektorn en dylik skola ska bildas, inte inom den svenska.

Två dagar senare ingick i tidningen en debattartikel kring samma tema, undertecknad av alla sju medlemmar i Svenska språknämnden i Finland som har som uppgift att ge språkliga rekommendationer för svenskan i landet.
Nämnden poängterar att utgångspunkterna för de olika parterna varierar kraftigt och den vill ha en diskussion där forskningsresultaten bättre tas in. Det finns både nationella och internationella undersökningar som ger vägledning i såväl individuell som samhällelig tvåspråkighet, skriver nämnden.

De båda inläggen är välkomna i den debatt som under de senaste åren kännetecknats av en grav begreppsförvirring och där man ständigt talat förbi varandra.
I diskussionen har begreppet tvåspråkig skola omfattat allt från byggnader med skilda skolor under samma tak till skolor där man tänkt sig att undervisningen ges på både svenska och finska åt alla elever.

Målet med den tvåspråkiga skolan har varit oklart, liksom vem den riktar sig till och hur den skulle fungera i praktiken.
Att problematiken har många bottnar belystes också klart på Magmas seminarium i mars, där såväl tvåspråkiga skolor, språkbad, språkskolor som samlokalisering behandlades ur olika synvinklar.

Om debatten ska gå vidare är det viktigt att begreppen reds ut. En klar definition av mål och modell kunde skingra en del av farhågorna att den tvåspråkiga skolan i praktiken skulle ersätta den svenska.

En byggnad eller ett center där två skolor samsas om vissa utrymmen är inte en tvåspråkig skola. Ändå har de här två begreppen friskt kopplats samman i diskussionen.
Språkskolor likt fransk-finska skolan kunde vara en god modell att ta efter även när det gäller svenskan.
Språkbadet är väl utvecklat och även populärt, och också det kunde byggas ut inom undervisningen.

Det finns alltså lösningar att ta till redan i dag för att tillmötesgå dem som önskar en skola där svenskan och finskan undervisas parallellt inom samma väggar.

Oro för att svenskan i en sådan skola i praktiken skulle ha en svag roll är befogad. Erfarenheten visar att det starkare språket i samhället tar över som umgängesspråk i ett tvåspråkigt sammanhang.
På vissa svenskdominerade områden kunde svenskan bli det allmänna språket i skolan, men i de flesta fall är det finskan som skulle råda under rasterna och i den allmänna samvaron.

Det är bland annat den här aspekten som olika experter tangerat då de pekat på riskerna med tvåspråkiga skolor i allmänhet.
Under Magma-seminariet i mars berättade den samiska forskaren Torkel Rasmussen att samiskan går på sparlåga i den tvåspråkiga skolan i Utsjoki, medan språket är det härskande bland de unga i Tana i Norge där undervisningen ges på samiska.
Tvåspråkiga skolor försvagar minoriteten, varnade likaså kanadensaren Fernand de Varennes, expert på minoritetsspråk, då han besökte Åbo i februari.

Den svenska skolan är livsviktig både för den svenska kulturen och för det svenska språkets framtid i Finland. Att det överhuvudtaget finns två starka språk i landet bygger uttryckligen på att de fått frodas i egna skolor och inte endast på att de talas hemma eller är starka i närsamhället.

Lagen får inte luckras upp så att kommunerna genom någon form av tvåspråkiga skolor kan kringgå sin skyldighet att erbjuda utbildning på antingen finska eller svenska.