Man kan om man vill

Beställningen blev osäker när Åbovarvet förlorade en lyxkryssarbeställning i Oasis-serien till koncernens varv i Frankrike. Ordern gick om intet för att staten inte kunde gå in med tillräckliga garantier för finansieringen. Staten borde ha sträckt till 50 miljoner utöver de stöd som redan hade utlovats, men regeringen kunde inte göra det på ett sätt som inte skulle strida mot handelsreglerna.
Nejet ledde till en kritikstorm som drabbade SDP med särskild kraft, facken var mycket kritiska till att Socialdemokraterna inte tog ett beslut som tryggar finländska jobb.

Men nu kunde staten agera, och resultatet måste kallas kreativt. Varvet får 31 miljoner i innovationsstöd, dessutom köper staten marken där Åbovarvet finns för 23,5 miljoner.
Den avgörande skillnaden gentemot den tidigare beställningen är att både varvets ägare, STX-koncernen, och beställaren är med i arrangemangen. STX förbinder sig till tiotals miljoner i tilläggsfinansiering och TUI går med på en flexiblare betalningsplan.
Helheten gör det möjligt för varvet att fortsätta byggandet, det tryggar sysselsättningen vid varvet för de närmaste två åren, och ger mera tid för att utveckla ett koncept som förhoppningsvis tryggar varvsindustrins framtid i Finland.
TUI:s intresse förklaras av att rederiet redan har beställt fartygen, och inte vill börja en ny upphandling, som antagligen dessutom skulle bli dyrare.

Statens linje är klar, staten går inte in som ägare, och varken beviljar eller garanterar varvets lån.
Den udda delen av helheten är ändå att staten köper varvets mark.
Näringsminister Jan Vapaavuori, Saml, säger att priset är marknadsmässigt och att STX kommer att betala en marknadsmässig hyra. Dessutom betonar han att investeringen inte är långsiktig, staten är beredd att sälja varvsområdet, kanske till Åbo stad. I det här fallet kunde staten agera snabbare än staden, där en markaffär måste gå igenom det kommunala beslutsmaskineriet.
Staden är en naturligare ägare än staten, och eftersom staden kan planera området kan den också se till att en eventuell markaffär blir lönsam.
Givet är att ingenting händer på den fronten så länge varvet existerar, men om det upphör beräknas marken vara värd det tiodubbla om den planeras till bostäder.

Att beställningen nu kan fullföljas ger STX-varvet tid att lägga upp en hållbar framtidsstrategi. Förutsättningarna är bättre än tidigare om moderkoncernens stödbeslut verkligen innebär att de koreanska ägarna är beredda att satsa långsiktigt på sina finländska varv.
Men man kan inte vara alltför säker på den saken. STX-koncernen har stora ekonomiska problem, i slutet av fjolåret förekom det uppgifter om att företaget i praktiken står under statligt förmynderskap. STX Europa gjorde ingenting för att säkerställa Oasis-beställningen i Finland, det var tydligt att man föredrog det franska varvet, där franska staten är en betydande ägare.
Men har de finländska varven en chans att bli lönsamma om de tvingas till hård intern konkurrens inom STX-koncernen?
Varvsindustrin är en osund bransch där de stora aktörerna utgörs av industrikonglomerat i Fjärran Östern med starka statliga ägarintressen. Konkurrensen gör att köparen har alla trumf på hand, och kan ställa orimliga krav bland annat på finansieringen under byggnadsskedet, det är varvet som bär den ekonomiska risken.

Politiker från alla läger var snabba att ta äran åt sig när affären var i hamn. Vänsterförbundet påstod att det var partiets hårda lobbande i regeringen som bar frukt, Sannfinländarna kontrade med att det var partiets interpellation som tvingade regeringen att ändra linje.
Ingendera av dem är trovärdig, och regeringen har förhoppningsvis inte ändrat linje: staten ska inte gå in i varvsindustrin, det här var en skräddarsydd lösning i en specifik situation. Men den visar ändå att staten kan vara en resurs som på ett avgörande sätt bidrar till en lösning som alla parter drar nytta av.