Värst eller nästvärst?

De som ser det här resultatet som den sämsta utgången säger att en klar majoritet för Berlusconi trots allt hade lett till en regering som kunnat regera Italien.
Nu gav de italienska väljarna sitt land ett dödläge, där vänsteralliansens majoritet i underhuset omintetgörs av att alliansen saknar majoritet i överhuset, senaten. Och eftersom båda kamrarna har lika stor makt måste en regering stödas av båda två.
Valdeltagandet var cirka 75 procent.

Inrikespolitiskt kaos är inget nytt i Italien, som har haft sextio regeringar sedan andra världskriget. I själva verket är det bara Silvio Berlusconi som har lyckats leda en regering genom en hel mandatperiod.
Men det finns avgörande skillnader mellan dagens situation och den långa efterkrigsperiod då de korrupta regeringarna avlöste varandra. Då fanns visserligen EU:s föregångare EEC och senare EG, men ingen gemensam valuta. Italien kunde låta sin lira försvagas, statsskulden växa och politiken urarta till ett motbjudande system med tjänster och gentjänster utan att det nämnvärt påverkade andra länder.
Men nu är eurolandet Italien den tredje största ekonomin i EU, med en enorm statsskuld. Den svaga återhämtningen och gryende tillväxten i Europa hotas direkt om Italien kastas in i en period av inrikespolitisk instabilitet. Mardrömmen är nya nattliga krismöten i Bryssel där bleka euroledare försöker få ihop krispaket som kan rädda Italien, och euron.
Mario Montis teknokratregering gjorde en del nödvändiga reformer för att få statsekonomin i balans, och Italien belönades med sjunkande räntor. Men italienarna drabbades hårt av åtstramningar och nedskärningar, och en växande arbetslöshet framför allt bland de unga. Montis parti fick futtiga tio procent av rösterna.

Det onda arvet från efterkrigstidens inrikespolitiska förfall har skapat ett politikerförakt som är så starkt att mer än hälften av de italienska väljarna vänder sig till partier som knappast kunde existera någon annanstans än just i Italien, det alldeles särskilda landet, som Göran Hägg kallar det i sin färska bok om Italiens 150-åriga historia som ett enat rike.
Silvio Berlusconi lovade guld och gröna skogar, och en generös skatteåterbäring, och belönades med 29 procent av rösterna.
Och ännu märkligare än Berlusconis dundrande comeback var att en fjärdedel av väljarna stödde komikern Beppe Grillos proteströrelse Fem stjärnor, en rörelse utan program eller partiorganisation, med en ledare, Grillo, som inte ens själv ställde upp i valet.
Grillos enda budskap är "det är nog", och hans kampanj har gått ut på att kritisera det politiska etablissemanget och de korrupta politikerna. Dessutom har han tagit skarpt avstånd både från Montis nedskärningar och Berlusconis populism, och kryddat med en stor dos euro- och EU-kritik.

Vill man se något positivt i Beppe Grillos frammarsch så är det att han åtminstone inte associeras med ytterhögern och nynazismen som gör sig bred i krislandet Grekland. Bedömare säger också att Grillos rörelse i grunden är idealistisk och vill vara ett alternativ till den politiska kultur som ligger bakom Italiens bottenkörda ekonomi.
Men hur den femstjärniga rörelsen kommer att agera i den politiska turbulens som nu väntar Italien vet ingen.

De första reaktionerna när valresultatet stod klart var att det låsta läget inte kan lösas utan nyval. Men kan ett nyval inom några månader ge ett annorlunda resultat, utom att de populistiska krafterna blir ännu starkare?
Kanske, om man ser till det som hände i Grekland i fjol. Där ledde parlamentsvalet i maj till ett dödläge, men nyvalet sex veckor senare skapade förutsättningar för en fungerande regering.
Men Grekland var – är – så bottenkört att väljarnas krismedvetenhet ledde dem till ett alternativ som få gillade men som tillräckligt många ansåg vara det enda som kunde förhindra ett totalt sammanbrott. Hjälp på traven fick de av de starka argument som utgjordes av de internationella stödpaketen.
Italien är inte där. Ännu.