Hatet på nätet

Kackerlacka, subba, äckliga luder. Du är så hiskeligt ful. Feministsvin. En dag kommer jag personligen att skära halsen av dig.
Så lät det i programmet Uppdrag Granskning i Sveriges TV härom veckan, då flera kvinnor öppet berättade vilket bemötande de fått på nätet och via mejl.

Smädelseorden som haglat över kvinnorna är tagna ur de unknaste vrårna i svenska språkets ordförråd. Blandade med diverse könsord och med hot om våldtäkt och hur man raffinerat tänkt ta livet av sina offer utgör inläggen som kvinnorna tvingats ta emot de värsta slagen av anonyma påhopp.
Personer som är vid sunda vätskor kan reagera enbart med avsky mot dem.

Debatten tog genast fart efter tv-programmet. I de sociala medierna i Sverige körde den till och med förbi Melodifestivalen.
Polisen har fått kritik för att den inte tagit anmälda hot och kränkningar på allvar.
Den svenska justitieministern Beatrice Ask har hunnit öppna för en skärpning av lagen mot förtal, som hon anser är föråldrad.

Författaren Jan Guillou har gått hårt ut mot näthatarna som han beskriver som "fega småkillar" och "sexuellt frustrerade män". I en direktsänd tv-chatt på Aftonbladets nätsida där han deltog flöt flera tusen kommentarer in.
Universitetslektor Elza Dunkels som forskat i nätmobbning säger till Expressen att det som nu rullats upp snarast är ett uttryck för en sexistisk struktur. Enligt henne är det en stor skillnad mellan hur män och kvinnor blir hotade på nätet.
Debatten måste hållas i gång också i Finland. Är det sexistiska övervåldet lika kraftigt här som i Sverige?

Antalet polisanmälningar för kränkning på nätet nästan fördubblades i fjol hos oss, enligt den statistik som svenska Yle presenterat. Då gjordes 610 brottsanmälningar om ärekränkning på nätet.
Nätpolisen Mikael Appel som Yle talat med säger att folks rättsuppfattning på nätet blivit bättre och att allt fler därför vågar vända sig till polisen. Samtidigt är han övertygad om att anmälningarna endast utgör toppen av isberget.

Nätet och möjligheterna till anonymitet där har beskrivits som ett nytt maktmedel för de underlägsna, en röst för dem som inte kommer till tals i andra forum. Med det förklaras tonen i inläggen och det att de riktas till personer som syns i de etablerade medierna, bland annat de kvinnliga journalister som trätt fram i Sverige.
Men det försvarar varken angreppen eller de vulgära påhoppen.
Att strypa hatet på nätet är heller inget hot mot vare sig yttrandefriheten eller demokratin. Tvärtom utgör de aggressiva inläggen en fara i sig, eftersom syftet med dem ofta är att skrämma andra till tystnad.

Frånvaron av fysisk kontakt är en av anledningarna till att folk blir extrema på nätet, tror Elza Dunkels. Det är också den bilden man får i de fall då "näthatare" själva fått förklara sig, till exempel i Uppdrag Granskning.
Det är bara Facebook, bara text. Det var inte meningen att de skulle bli rädda, menar männen. Just det – männen – för det är de som står för de grova angreppen mot kvinnorna.

Kunde man tänka sig att polisen någon gång knackade på hos någon av dessa debattörer för att förklara att det inte är okej att mordhota eller totalförnedra folk ens på nätet?
Ett åtal eller dom kunde vara en välkommen påminnelse om att nätet är en del av den riktiga världen och inte en isolerad tummelplats där man får bete sig hur som helst.

Det är inte så länge sedan som man förhöll sig rätt förlåtande till hackare som olovligt tog sig in i olika datorer och databaser för att där kanske ställa till med lite fuffens. Uppsåtet var ju ändå inte att göra något brottsligt, ansåg man.
Ju viktigare datorernas värld har blivit, desto allvarligare har vi börjat se på intrången. De kan gott jämföras med vilka inbrott som helst – och den jämförelsen borde man ha gjort redan från början.

Om någon med megafon börjar ösa galla ur sig på en offentlig plats tillkallas polisen ganska snabbt. Samhällets koder tillåter inte sådant beteende.
Men på nätet får vi ännu häva ur oss nästan vad som helst utan att bli stoppade. Koderna, reglerna och omdömet måste uppdateras.