Gubbiga Raseborg

– Kvinnorna sätter sig noggrannare in i ärenden och de vågar också bättre fatta beslut.
Det sade nya styrelseordföranden i Kyrkslätt, riksdagsledamot Raija Vahasalo, i tisdagens VN med anledning av att vi ur könsperspektiv har granskat hur de viktigaste förtroendeposterna har fördelats i Västnyland .
Granskningen visar att männen dominerar mycket kraftigt i västligaste Västnyland – Hangö och Raseborg. Borde alltså väljarna här lyssna på Vahasalo och i högre utsträckning rösta på kvinnor för att den vägen få "bättre" beslutsfattare till topposterna inom de kommunala förtroendeorganen?

I princip ska väl – oberoende av kön – de bäst lämpade och de som fått ett stort förtroende av kommuninvånarna besätta de främsta förtroendeplatserna. Men i dagens Finland hajar man till om alla eller nästan alla poster fylls av personer av samma kön (läs: män). Jämställdheten ligger högt på agendan och då måste man reagera om det blir så ensidigt i förtroendemannatoppen som det nu är i exempelvis Raseborg. Det måste finnas en orsak till situationen och om den kan påverkas så bör det också ske. Ett samhälle med hälften kvinnor och hälften män ska ledas av män OCH kvinnor.

Fördelningen av topposterna – fullmäktige- och styrelsepresidier och ordförandeskap för de tunga nämnderna – utgår i huvudsak från resultatet i kommunalvalet. Den som har stort förtroende bland väljarna kan också räkna med en tung post. Speciellt om man representerar ett större parti. 
Det är alltså i valet som kvinnorna borde visa framfötterna för att i fortsättningen kunna förutsättas få framstående poster i fullmäktige, styrelse eller nämnder.
Forskare Siv Sandberg konstaterade i gårdagens VN att orsakerna till kvinnornas fåtal i förtroendemannatoppen kan beror på att kvinnor fortfarande tar ett större ansvar för att sköta hemmet och inte har tid för politik och att kvinnor inom politiken inte nödvändigtvis har en ordförandepost som mål.

Då vi riktar blicken mot resultatet i senaste kommunalval hittar vi en del förklaringar till att den politiska ledningen är så manstark i Raseborg.
Vi vet inte hur kvinnorna i staden resonerar, men inte ser de i alla fall en kvinnlig kandidat som given då de går in i röstningsbåset. 
Kvinnorna i Raseborg vill nog påverka, de är till och med betydligt aktivare än män. I valet i höstas röstade nästan 64 procent av kvinnorna, medan färre än 60 procent av männen i Raseborg gick till valurnorna.
Det finns också ett hyfsat intresse för att delta i politiken, bland kandidaterna var nästan 44 procent kvinnor.
Men trots att betydligt fler kvinnor röstade och trots att de hade nästan lika många kvinnor som män att rösta på så gick endast 39 procent av alla röster till en kvinnlig kandidat och endast 14 av 43 fullmäktigeledamöter är i dag kvinnor. 
Detta är säkert den största orsaken till svårigheterna att hitta kvinnor för de höga posterna.

Det är framför allt på den borgerliga sidan som kvinnorna kommer i skymundan. Inom Raseborgs överlägset största parti SFP, gick mindre än var tredje röst till en kvinna, inom Samlingspartiet och Centern inte ens var femte röst.  Bland Socialdemokraterna däremot så samlade kvinnorna hela 60 procent av rösterna.
För att kvinnorna ska få en mer framträdande roll i Raseborg bör framför allt de borgerligt röstande, kvinnor som män, få fler kvinnliga kandidater och i högre grad rösta på kvinnor.

Också tjänstemannaledningen domineras starkt av män i Raseborg. Stadsdirektören, stadssekreteraren, stadskamreren, grundtrygghetsdirektören, bildningsdirektören, tekniska direktören och personalchefen är samtliga män. Av de högsta tjänstemännen i Raseborg är endast koncernchefen och chefen för intern service kvinnor.
Är det helt enkelt så att det är en grabbig – eller gubbig – stad? Och i så fall varför?
Då de ledande förtroendevalda alltid har varit män, med några få undantag, är det inte uteslutet att det också har gynnat män då ledande tjänster ska besättas i staden. Raseborg är männens värld,

Det finns exempel på kvinnor som nått långt i kommunledningen också i Raseborg eller tidigare självständiga kommuner som nu bildar Raseborg. Pojo hade i Gretel Johansson en kvinnlig kommundirektör och i Ekenäs var Pirkko Grönroos ordförande för stadsstyrelsen. Maarit Feldt -Ranta har för sin del jämnat den politiska vägen genom att bli den första kvinnliga riksdagsledamoten från regionen och även en verklig röstmagnet i kommunala sammanhang.
Exempel finns, men får de kvinnorna mer aktiverade som kandidater och politiker med ambitioner?