Landsting här också?

 Tidigare i veckan besökte några av gruppens medlemmar både Raseborg och Lojo för att inhämta synpunkter på de nya modellerna. Från Raseborg fick de inte så mycket konkret med sig, stadsdirektör Mårten Johansson betecknade diskussionen som teoretisk.
I Lojo har man däremot en klar vision. Fullmäktiges ordförande Joona Räsänen, SDP, talar om ett social- och hälsovårdsområde som byggs upp runt Lojo sjukhus, och förutom Lojo omfattar Hangö, Raseborg och Ingå.

Social- och hälsovårdsreformen drivs parallellt med kommunreformen, men de tangerar varandra på många punkter. Kommunreformens mål är att skapa primärkommuner som är så starka att de ensamma kan sköta både dagens primärhälsovård och en del av den specialiserade sjukvården. Bland kriterierna som styr reformen finns kravet på ett befolkningsunderlag på minst 20 000 invånare.
Men social- och hälsovårdsreformen laborerar med ett befolkningsunderlag på minst 50 000 invånare, medan vårdexperterna säger att det krävs mellan 150 000 och 200 000 invånare för att garantera en välfungerande specialiserad sjukvård. Samtidigt har regeringen slagit fast att kommuner med minst 20 000 invånare självständigt får ordna någon slags hälsovård.

Tre analytiker vid Näringslivets delegation EVA lanserar en annorlunda modell. De går tillbaka till grunderna, och föreslår att kommunernas verksamhet spjälks upp, så att hälso- och sjukvården och en del regionala funktioner, bland annat trafik och annan infrastruktur, sköts av en ny organisation, en distriktskommun som verkar på regional nivå. De enskilda kommunerna har fortfarande hand om de mest invånarnära frågorna, som dagvård, grundskola och äldrevård.
Det kunde finnas mellan tio och tjugo distriktskommuner. De föreslås få egen beskattningsrätt och beslutsfattarna väljs i allmänna val.
Modellen är kalkerad på de svenska landstingen. I Sverige är landets 290 kommuner fördelade på tjugo landsting, som har ett långtgående självstyre. Landstingen varierar i storlek, Stockholms läns landsting är störst, med 1,9 miljoner invånare, medan Jämtlands läns landsting räknar 128 000 invånare.

Distriktskommunerna kunde i själva verket lösa en hel del av de problem som regeringen ville åtgärda genom kommun- respektive social- och hälsovårdsreformerna.
De skulle vara tillräckligt stora för att kunna organisera vården på bred bas. EVA-utredarna vill också ta modell av Sverige på det sättet att distriktskommunerna i första hand ska vara beställarorganisationer, inte producenter.
Regeringen motiverar kravet på stora kommuner med att de garanterar den demokratiska kontrollen över den tunga och kostnadskrävande samhällsservicen. Men ju större kommunen blir desto längre bort från invånarna sitter makten.
Distriktskommuner med demokratiskt valda beslutsfattare och ett öppet beslutsfattande är knappast mindre demokratiska i det avseendet.
Och kommunerna finns kvar.
Tanken på en nivå mellan staten och kommunerna är inte ens helt död eftersom den planerade metropolförvaltningen inbegriper ett folkvalt metropolfullmäktige som högsta beslutande organ.

När strukturreformerna inleddes tog man över huvud taget inte upp modellen med en tredje förvaltningsnivå mellan stat och kommun. En orsak var att en förvaltning på landskapsnivå är en hjärtefråga för Centern.
Både SDP och Samlingspartiet ställde sig bakom slagordet "starka kommuner", men modellen blev överspelad när man dels uteslöt tvångssammanslagningar, dels lanserade de stora social- och hälsovårdsområdena, och de ännu större specialupptagningsområdena, centrerade runt universitetssjukhusen.
Invånarinflytandet över de här organen är lika obefintligt som det är i dagens sjukvårdsdistrikt, ändå hanterar de en väsentlig del av kommunernas skatteintäkter.
Om de båda reformerna kör fast nu så borde den politiska prestigen inte stå i vägen för att man åtminstone utreder för- och nackdelarna med distriktskommuner. Om landstingen en gång fungerar i Sverige, oberoende av om regeringen är borgerlig eller socialdemokratisk, så finns det ju en rimlig chans att de skulle fungera här också.