Skyltsvenska

Det var de nyvalda fullmäktige som fattade beslutet, tvåspråkigheten är alltså väl förankrad bland beslutsfattarna. Lojo har varit tvåspråkigt ända sedan fusionen med den tvåspråkiga Lojo kommun år 1997.
Men allt är inte frid och fröjd.
Biträdande justitiekansler Mikko Puumalainen säger att staden är alltför långsam med att följa språklagens paragraf 33, som stadgar att myndigheternas skyltar och vägvisare som myndigheterna sätter upp ska vara på båda språken i en tvåspråkig stad.
Lojo fick en anmärkning om samma sak år 2010.
Nu påpekar Puumalainen dessutom att lagen förutsätter att namnen på olika serviceinrättningar, som skolor och daghem, också ska vara på båda språken.
Lojo följer samma praxis som bland annat Raseborg, där skolor och daghem har namn på sitt verksamhetsspråk. Den finska skolan i Ekenäs heter Hakarinteen koulu, den svenska grannen heter Seminarieskolan, det finska daghemmet heter Mäntykoto, ett av de svenska heter Björkebo.
Men kommunerna ska inte styras av praxis utan av lagen, inskärper biträdande JK.

Förstås har han rätt i sak. Lagen ska följas, tvåspråkigheten är en helhet, det går inte att välja en del och strunta i annat.
Men ändå.
Förslaget till ny kommunallag är mera pragmatiskt, där föreslås att språklagen ändras så att om en enspråkig kommun går samman med en tvåspråkig så ska den nya kommunen vara tvåspråkig, även om minimikraven på befolkningsmängd inte uppfylls. Men det föreslås också att man inte behöver skylta på båda språken i klart enspråkiga områden.
Nu borde Lojo skapa ett svenskt namnskick i de enspråkiga Nummi-Pusula och Karislojo.

Visst är tvåspråkiga skyltar viktiga signaler om områdets språkliga status.
Men det finns ingen orsak att upprepa de misstag som en gång gjordes när statliga myndigheter med allt våld ville skapa finska motsvarigheter till djupt rotade och vedertagna svenska namn. I VN:s spalt med nyheter för femtio år sedan noterades att Post och telegrafstyrelsen ivrigt försökte förfinska bynamnen, Skogby skulle till exempel döpas till "Metsistö".
Ett namn signalerar traditioner och rötter, namnet Billnäs används både på finska och på svenska trots att det finns ett finskt namn, Pinjainen.
Den principen gäller också när en enspråkigt finsk kommun inlemmas i en tvåspråkig helhet.

När biträdande JK sedan kräver att också skolor och daghem ska ha namn på båda språken blir konsekvenserna omfattande. Det är klart att inrättningar som erbjuder service på båda språken ska ha namn på båda språken, hälsocentral, terveyskeskus. Men enspråkiga skolor och daghem?
Tvåspråkigheten innebär likvärdig service för båda språkgrupperna. Men stärks tvåspråkigheten av att Solbrinkens skola i Lojo kallas... ja vad då? "Aurinkorinteen koulu", eller "Solbrinkenin koulu", båda verkar lika konstiga.
Eller att Nummenkylän koulu kanske döps till "Hedeby skola" eller "Nummenkylä skola"?
I det levande vardagsspråket går det alldeles bra att tala om Hakarinneskolan, eller att säga att någonting händer "Seminariekoulussa", men att göra beteckningarna till officiella skyltnamn är inte meningsfullt. Att Raseborg är tvåspråkigt märks på väldigt många andra sätt än i namnet på enskilda inrättningar.

Tvåspråkighet är en tillgång och en resurs, när Lojo beslöt om sin fortsatta tvåspråkighet nämndes det bland annat att tvåspråkigheten behövs för samarbetet med grannarna och för att den kan locka inflyttare.
Lojos tvåspråkighet märks bland annat i de resurser som staden satsar för att förbättra sin svenska service, i informationspolicyn, och inte minst i den inställning beslutsfattare, tjänstemän och invånare har till minoritetsspråket.
Svenska namn på finska skolor må vara vad lagen kräver, men en stor omskyltningskampanj bidrar knappast till fördjupad förståelse och acceptans av den svenska närvaron i staden. Tvärtom kan effekten bli den motsatta.
Viktigare än själva skylten är det som skylten står för. Skyltsvenska är inte detsamma som levande tvåspråkighet.