Europa i riksdagen

Och för att understryka detta ägnade han en tredjedel av sitt tal åt EU-frågor, ärenden som alltså primärt hör till statsministern och regeringen.
Presidenten respekterade revirgränsen, det han betonade faller helt inom befogenheterna för en president som förväntas se längre än dagspolitiken.
Med tydlig adress till dem som hellre talar om finländska värderingar än om de europeiska underströk han att Finlands demokrati, rättsordning, levnadssätt, etik och traditioner är av europeiskt ursprung. När vi håller fast vid våra egna traditioner håller vi samtidigt fast vid vår europeiska identitet, sade presidenten, och riktade sig kanske till dem som brukar använda slagordet "där EU finns, där finns det problem."

Finland är en del av Europa, fastslog presidenten. När det nu håller på att uppstå en ny världsordning är det bäst att möta den som en del av en större gemenskap, "låt denna gemenskap vara Europa för oss också."
Niinistö medgav att EU har fel och brister, men när man granskar fördragen kan de inte utgå från en enskild medlemsstats intresse, man måste utgå från det som ligger i helhetens intresse, underströk han.
EU-frågorna är regeringens bord. Men presidenten svarar för Finlands orientering i världen. Nu ville han påminna riksdagen om att EU är mycket mera än finanskriser och stödpaket. Samtidigt underströk han att Europa inte längre är överlägset och dominerande, man måste lära sig förstå de kulturer som inte bygger på en västerländsk grund, i en värld där det ömsesidiga beroendet blir allt starkare.
Den tidigare finansministern tog till orda när Niinistö manade riksdagen att ta itu med de ekonomiska utmaningarna. Presidentens val av exempel var tankeväckande, han nämnde Esko Ahos och Paavo Lipponens regeringar, och deras nedskärningslistor, och sade att riksdagen måste vara beredd att gå genom eld och vatten om det krävs. 

Presidentens tal förebådar en livlig politisk vårsäsong.
Redan inledningen av riksdagsarbetet bjöd på en överraskning, Centern visade att partiet definitivt har kommit ur den handlingsförlamning som partiet drabbades av efter chockförlusten i riksdagsvalet. Centern vill inte längre stå i skuggan av Sannfinländarna, ett sätt att markera det var att utmana Sannfinländarnas kandidat Anssi Joutsenlahti i valet av andre vice talman. Centerns Mari Kiviniemi fick visserligen bara 49 röster, men då Centerns riksdagsgrupp har 35 medlemmar var det ändå fjorton andra ledamöter som valde alternativet till Joutsenlahti.
Den nyvale talmannen Eero Heinäluoma var upprörd efter valet, och ansåg att Centern hade brutit mot en tradition från 1965, att riksdagens tre största partier tar hand om presidieposterna.

Men Eero Heinäluoma minns fel, Hufvudstadsbladets pensionerade politiske reporter Bjarne Nitovuori påminner i sin blogg om att det många gånger sedan 1965 har funnits mer än en kandidat i talmansvalen.
Riksdagen har dessutom full frihet att välja sina talmän från vilka partier som helst, varför skulle de tre största partierna ha evig rätt till de här posterna? Tvärtom, genom att välja en respekterad parlamentariker från något mindre parti kan ju riksdagen tydligt visa att talmännen företräder hela parlamentet och inte bara sina egna grupper.
Och när det gäller parlamentarisk korrekthet är det betydligt snyggare att öppet välja mellan två kandidater än att demonstrera missnöje med den sittande talmannen på det sätt som parlamentet gjorde år 2010. Då fick Sauli Niinistö bara 89 röster, för att många riksdagsledamöter var sura över hans strikta sparlinje när det gällde riksdagens egen hushållning. Den manövern leddes av Eero Heinäluoma, påstod den samlingspartistiska riksdagsledamoten Sampsa Kataja i går.

Nu, när de båda politikerna har andra roller, var de i alla fall överens om att den riksdag som nu inledde sitt arbete har en ovanligt diger agenda att ta itu med. Många frågor med bärvidd långt in i framtiden kommer till avgörande i vår.