Knipan och Casino

Nuläget för de båda landmärkena är att båda behöver nya krögare. Raseborg sade upp det femåriga kontraktet med företaget Patio Gourmet efter den första säsongen, och för Casinos del löper kontraktet med företaget Casino Jet ut.
Stadsstyrelsen i Raseborg beslöt i måndags att erbjuda ett tvåårigt kontrakt med option på ett år till för Knipan. Det brådskar, Knipan borde öppna den första maj, den nye krögaren – om man lyckas locka en sådan, har inte lång tid på sig att värva personal och ordna allt annat som krävs för att driva restaurangen.
Situationen var likadan för ett år sedan, då Patio Gourmet fick sitt kontrakt på vårvintern, och inte klarade av att få Knipan i skick till säsongpremiären. Inkörningssvårigheterna fortsatte långt in i juni, och lade grunden för att fortsättningen inte blev den som både krögaren och staden hoppades på.

Knipan är ju inte vilken sommarkrog som helst, Sture Lindholms hundraårshistorik från 2008 visar att Knipans ställning som symbol för sommar-Ekenäs är mer än berättigad.
Men verkligheten visar att det går att leva på traditionerna, ska Knipan ha en framtid krävs det engagemang, sakkunskap och långsiktighet. 
För både Knipan och Casino gäller ändå att traditionerna tillsammans med restaurangernas unika utseende och läge är viktiga element i orternas identitets- och imagebygge.

Ett av problemen för båda restaurangerna är att deras säsong är mycket kort. I Hangö har situationen dessutom förändrats radikalt sedan Casinos storhetstid i och med att Östra hamnen och restaurangerna där har blivit en välkänd gourmetmiljö på nationell nivå.
Den erfarne Hangökrögaren Kaj-Erik Knichter har säkert rätt när han säger att både Casino och Knipan kräver mer eller mindre fullt hus för att ge den rätta känslan, och att det måste finnas efterfrågan året om.

Men att bygga om de gamla fastigheterna så att de kan användas utöver sommarsäsongen kräver antagligen så stora investeringar att lönsamheten är tveksam. Det förutsätter dessutom att besökssäsongen förlängs utöver de traditionella sommarveckorna.
Att åstadkomma det är visserligen ett långsiktigt mål för turistnäringen, men särskilt mycket konkret har inte kommit ut av det.

En kontraktstid som är kortare än vanligt ger staden tid att bestämma sig för hur den vill se framtiden för Knipan. Om Raseborg vill skapa ett koncept som både gör rättvisa åt Knipans traditioner och skapar förutsättningar för lönsam och långsiktig drift måste staden ta ställning till sitt ägande.
Den åländske matentreprenören Michael Björklund har antagligen rätt i sin bedömning när han säger att en företagare som verkligen vill satsa långsiktigt inte vill göra det i en hyrd fastighet.
Men om staden säljer Knipan förlorar den kontrollen över hur fastigheten används. Ett försäljningskontrakt kan förstås förses med en återköpsklausul, men att framtida kommunpolitiker skulle köpa tillbaka Knipan om staden en gång har sålt den verkar inte troligt.