Svenskan vid gränsen

Inrikesministeriets beslut innebär att statsrådets färska nationalspråksstrategi för första gången har prövats i praktiken.
Strategin förutsätter att varje förvaltningsreform föregås av en språkkonsekvensbedömning, vars resultat ska beaktas när reformen genomförs.
Inrikesministeriets språkkonsekvensbedömning ser nu inga hinder för att gränsbevakarutbildningen koncentreras till Imatra, som ett led i gränsbevakningsväsendets sparprogram.
Koncentrationen till Imatra förväntas alltså inte inverka menligt på de nya gränsbevakarnas möjligheter att arbeta på svenska när de patrullerar skärgårdarna i Nyland, Åboland, Åland och Österbotten.

På tisdagen sade SFP-ministrarna Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson i ett pressmeddelande att de är "glada över att sjöbevakarutbildningen i framtiden arrangeras i Porkala. Den ursprungliga planen var att flytta utbildningen till Imatra". Beslutet tryggar utbildningen på svenska, och visar att nationalspråksstrategin fungerar, sade ministrarna vidare.
De utgick från minister Päivi Räsänens (KD) meddelande att gränsbevakningsväsendets sjöutbildning placeras i Porkala.
VN redogjorde i onsdags för hela innehållet i beslutet. Gränsbevakarutbildningen läggs om så att alla elever, oberoende av om de vill bli sjö- eller gränsbevakare, genomgår en gemensam ettårig grundutbildning som ges i Imatra, samtidigt som den nuvarande utbildningen i Esbo upphör.
Den renodlade sjöbevakarutbildningen ges sedan som en fyra månader lång påbyggnadsdel, och det är den som ordnas i Porkala.
Konfronterad med verkligheten backade minister Carl Haglund i VN från sin ursprungliga entusiasm till mera dämpad tacksamhet över en lösning som inte är optimal, men en "kompromiss som är bättre än ingenting."
Men nog är väl förväntningarna på nationalspråksstrategin högre än så?

Att den praktiska utbildningen av blivande sjöbevakare ska ske i kustmiljö och inte i närheten av östgränsen är självklart.
Bland lärarna i gränsbevakningsskolan tror man att risken för att skolan förlorar sina svenskspråkiga lärare är avstyrd, redan nu har svenska elever tillbringat ett antal veckor i Imatra, och att lärarna inom sjöutbildningen i framtiden förväntas undervisa i Imatra under vissa perioder upplevs inte som väldigt dramatiskt. Deras tjänstgöringsställe kommer att vara Porkala.
Språkkonsekvensutredningen kvitterar ändå farhågorna om att Imatra kanske inte lockar svenskspråkiga utbildare med att utbildarna i likhet med andra militärer är skyldiga att tjänstgöra på den ort dit de blir kommenderade.
Men sparprogrammet säger också att sjöbevakningens samarbete med räddningsverken och de frivilliga sjöräddningsorganisationerna ska intensifieras.
Ökat samarbete med frivilligorganisationer i skärgården är ytterligare ett argument för att svenskan inom gränsbevakningen inte ska försvagas.

Arbetet som sjöbevakare är ett närliggande yrkesval för många skärgårdsungdomar. Ålänningar har till och med sökt sig till frivillig värnplikt för att kunna välja den här karriären.
Hur ska gränsbevakningsskolan agera för att trygga rekryteringen av nya svenska elever till en utbildning som sker i det enspråkigt finska Imatra? Språkkonsekvensutredningen ger inget egentligt svar på den frågan.
Päivi Räsänens specialmedarbetare Niklas Andersson försäkrar i en insändare i VN att svensk gränsbevakarutbildning ska vara möjlig för all framtid, i en intervju säger han ändå att utbildning på svenska kan ordnas "om det finns behov".

Niklas Anderssons litet reserverade inställning får sin förklaring i språkkonsekvensbedömningen. Där sägs att det inte finns behov av en svensk grundkurs för gränsbevakare under perioden 2013 – 2017. Under samma period råder det rekryteringsstopp i det västra sjöbevakningsområdet.
Fram till 2018 är svensk grundutbildning för gränsbevakare alltså en kapacitet som finns i beredskap men inte används fullt ut. 
Tidigast då ser man alltså om bedömningen att koncentrationen till Imatra inte får några menliga språkliga konsekvenser är riktig.