Ännu en fuskare

En förebild, en idol som visade hur långt man kan gå när segerviljan är tillräckligt stark.
Och så var det bara lögn och fusk alltsammans.
Under hela sin karriär försvarade Lance Armstrong sig ursinnigt mot alla anklagelser om dopning. Han väckte rättsprocesser mot dem som anklagade honom, och han smädade och förtalade tidigare vänner som vittnade om fusket. Sin massös Emma O' 'Reilly, som bland annat smugglade dopningspreparat, och berättade om det i en bok, kallade han en alkoholiserad hora.

Men till slut, när den amerikanska antidopningsorganisationen Usada i höstas lade fram en tusen sidor lång rapport som beskrev den systematiska dopningen inom Armstrongs stall US Postal Service blev bevisen alltför överväldigande. Elva av Armstrongs stallkamrater vittnade om att han inte bara själv använde förbjudna medel utan också försåg stallkamraterna med dem. Det internationella cykelförbundet accepterade rapportens slutsatser och Armstrongs sju Tour de France-segrar ströks. IOK kräver också tillbaka det OS-brons han fick år 2000.
Och till slut kom erkännandet, på Armstrongs egna villkor i Oprah Winfreys intervjustol.

Genom att välja forum för sin bekännelse försöker Armstrong ha kontroll över avslöjandena. Oprah Winfrey är en empatisk talkshowvärd, hennes intervjuer är ingen domstol. Men via henne fick Armstrong tillgång till en enorm publik när han tog hela skulden på sig själv.
Han vann knappast några sympatier, men han kunde i alla fall ge bilden av att han ångrar sig.
Eventuellt är framträdandet också ett led i Lance Armstrongs försök att undvika en rättsprocess, ett frivilligt erkännande kanske kan användas i någon form av juridisk uppgörelse som gör att han inte behöver vittna under ed, och kompromettera alla dem som medverkade i fusket.
Hur mycket visste till exempel den högsta ledningen för den internationella cykelunionen, som gärna solade sig i glansen av Armstrongs framgångar? Och hur förhåller det sig med uppgifterna om att Armstrong inför lagkamrater skrävlat om att han hade mutat cykelunionen för att dölja ett positivt dopningstest? Armstrong medger att han gett pengar åt unionen, men säger att det var för att stöda antidopningsverksamheten...
Usadas undersökning visar bland annat att cykelstallet var mycket träffsäkert när det gällde att förutspå när dopningstester skulle äga rum.

Dopningsskandalen urholkar den professionella cykelsportens trovärdighet. Men avslöjandena är ju inte unika. Systematisk dopning har bland annat avslöjats inom friidrotten, för att inte tala om den finländska toppskidåkningen under nittiotalet.
Gemensamt för alla skandaler är att de inblandade ihärdigt och aggressivt har förnekat allting, ända tills bevisen finns på bordet, eller påträffas i en borttappad läkar‑­väska.
Att en ikon som Lance Armstrong nu avslöjas som fuskare skadar inte bara cykelsporten, det kastar också skuggor över annan toppidrott.
Däremot kan kampen mot dopningen bokföra en värdefull framgång.
För när fokus nu ligger på Lance Armstrongs bekännelse får man inte glömma vad det var som drev honom till Oprah Winfreys show. Det var inte dåligt samvete eller ett behov av att be om förlåtelse av alla dem som han bedrog. Det var helt enkelt det att han åkte fast, oåterkalleligt och med bevis som var omöjliga att bestrida.
Utan Usadas ihärdighet hade Lance Armstrong fortfarande varit en legend och en förebild.

Tyvärr betyder avslöjandet också att det blir allt svårare att tro på toppidrottare och idrottsledare när de svär sig fria från allt vad dopning heter. Lance Armstrong satt ju inte ensam i någon skum träningslokal med sina hormonsprutor, hela teamet visste vad som pågick. Men så länge pengarna och segrarna strömmade in var det bäst att fortsätta att ljuga.