Reformerna gick i stå

Ett snabbt sätt att genomföra en sjukvårdsreform vore att utnyttja och rationalisera sjukvårdsdistrikten, utvidga deras uppgifter och effektivera ägarstyrningen. Servicen kunde indelas i närservice, regional service och centraliserad service.
Det säger överdirektör Marina Erhola vid Institutet för hälsa och välfärd (THL) i sin reservation till den rapport som Social- och hälsovårdsministeriets servicestrukturarbetsgrupp mycket försynt (inte ens en presskonferens, bara en länk på statsrådets hemsida) lade fram för en knapp vecka sedan.
Reservationen för osökt tanken till den gamla ingenjörsprincipen om att inte försöka reparera sådant som fungerar.

Kommunreformen skulle göra det finländska välfärdssystemet redo att tackla de stora framtidsproblemen, med krympande finansieringsbas och växande vårdbehov. Den nya strukturen skulle vara jämlik, alla finländare erbjuds vård på lika villkor. Den skulle vara kostnadseffektiv och genomskinlig, och förankras i starka kommuner där väljarnas/skattebetalarnas åsikter skulle gälla fullt ut.
Men kommunreformen kom i gång utan att det fanns någon klar linje för vad de nya kommunerna egentligen ska leverera – kommunerna är ju framför allt ett instrument för att distribuera lagstadgad samhällsservice till invånarna.

När kommunreformen redan handlade om nya kommunkartor och minimiantal invånare sjösattes reformen av social- och hälsovården. Den kopplades till kommunreformen, då regeringen slog fast att den nuvarande vården på hvc-nivå och den specialiserade sjukvården upp till dagens universitetssjukhusnivå i framtiden ska skötas av en och samma organisation, som definieras som bärkraftiga primärkommuner.
Men reformerna drivs av olika ministrar, kommunreformen av minister Henna Virkkunen, Saml, och vårdreformen av grundtrygghetsminister Maria Guzenina-Richardson (SDP). Det, plus att det handlar om två av de senaste decenniernas mest omfattande samhällsreformer, har nu bidragit till att båda reformerna har landat i ett stilla kaos.
Kommunfolket vet inte vad som förväntas av dem, och vårdreformen planeras utan att man vet vilka som ska bli huvudmän för de nya enheterna.
Men samtidigt går arbetet vidare, kommunerna ska leverera sina utlåtanden om förslaget till kommunlag i början av mars, men redan inom februari ska regionala utredare lägga fram konkreta modeller utgående från strukturarbetsgruppens rapport.

Deras uppgift är inte avundsvärd. "Starka kommuner" ska svara för vården, men det finns ingen definition på vad en stark kommun är.
Den politiska styrningen har inte varit till någon större hjälp. I mitten av december sade ministerarbetsgruppen som svarar för reformen att kommuner med cirka 20 000 invånare och god ekonomi kan svara för en del av den integrerade sjukvården – osagt vilken.
Men i huvudsak ska vården bygga på ett befolkningsantal på minst 50 000 – 100 000 invånare. Men det betyder inte att kommunerna ska ha den här storleken, de kan bilda social- och hälsovårdsområden som blir tillräckligt stora.
Det punkterar hela modellen med starka primärkommuner.

HNS:s vd Aki Lindén befarar att det i praktiken innebär att dagens 20 sjukvårdsdistrikt ersätts av ett åttiotal social- och hälsovårdsområden. Han, och THL, anser dessutom att det krävs mellan 200 000 och 400 000 invånare för att driva ett sjukhus som ger avancerad specialistvård.
THL :s Marina Erhola anser att de byggstenar som nu har lagts fram inte duger för att skapa en fungerande ny helhet.
Hon föreslår att hela reformen bereds på nytt. THL:s alternativ bygger på den svenska landstingsmodellen, där en och samma organisation svarar för hela vårdkedjan i sin region.
För att de stora reformerna ska få styrfart krävs det en ny politisk utvärdering. Eventuellt borde båda reformprojekten läggas på helt ny bog.
Annars är risken uppenbar att den nya modellen blir sämre än den nuvarande. Men kan regeringen göra en så radikal reträtt när det gäller två av mandatperiodens tyngsta projekt?