Två språk

Avsnittet är nyttig läsning för dem som säger att det blir så dyrt med två språk, då allt från förvaltning, skolor och vård och omsorg till gatuskyltar måste finnas i två versioner.
Strategin konstaterar enkelt att man inte specificerar kostnaderna för grundläggande fri- och rättigheter på ett detaljerat sätt. Att upprätthålla ett samhälle med en gemensam värdegrund är självfallet inte gratis, men om man börjar förse elementen som bygger upp värdegrunden med detaljerade prislappar så leder det till att fri- och rättigheterna rangordnas utifrån sin kostnadseffekt.
Och då är det inte långt till att man också konstaterar att samhället inte har råd att leva upp till sina egna värderingar.
Någon kan kanske säga att vi redan är där. Varje medborgare har rätt till trygghet och okränkbarhet, men i delar av norra Finland kan man i praktiken inte längre få tag i en polis när liv och egendom hotas. Poliskommendörens svar är att föreslå frivilliga ordningsstyrkor utan befogenheter.

Att acceptera att tvåspråkigheten kostar, och att den får kosta, betyder att statsrådet slår fast att svenskan – för det är ju den som kostar – inte är ett konjunkturbundet fenomen som kan kopplas av och på beroende på de offentliga finanserna. Den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter är lika orubbliga som grundlagens stadganden om likhet inför lagen.
Men de som har gjort strategin kan inte låta bli att i alla fall föra in en nyttoaspekt i resonemanget: tvåspråkigheten för också med sig ekonomiska fördelar, som ändå är svåra att mäta. Statsrådet pekar till exempel på att bredare språkliga kontaktytor skapar bättre sysselsättningsmöjligheter.

Tvåspråkighetsstrategin har över lag fått välförtjänt beröm, den är ett bejakande på hög politisk nivå av att svenskan i Finland har ett berättigande och ett egenvärde, och att detta kräver insatser av samhälle och myndigheter.
I samma avsnitt där man talar om kostnaderna påpekar strategin att det under de senaste årtiondena har fattats en rad beslut vars språkliga konsekvenser inte har utretts. Det handlar bland annat som slopad obligatorisk svenska i finska studentskrivningar och minskade resurser för språkundervisningen.
Men så långt som att säga att de här besluten borde rivas upp går statsrådet inte.
En intressant passus i strategin är att den ser Åland som en språklig resurs för det övriga Finland. Det enspråkiga landskapet gör det möjligt för var och en att använda svenska och uppleva en svenskspråkig del av Finland, heter det i strategin.
Men är alla på Åland bekväma med att landskapet definieras som en svenskspråkig del av Finland? Den åländska självstyrelseutvecklingen har ju vidare ambitioner än så.

Strategin förväntas bli ett instrument som gör att språklagen ska fungera i praktiken. Språklagen är ju generös mot språkminoriteten, men den saknar sanktioner. Men samma invändning kan nog också riktas mot språkstrategin. Den är konkretare än lagen, bland annat ger den checklistor med praktiska anvisningar för hur myndigheterna i praktiken ska uppfylla lagens krav.
Men lika litet som lagen säger strategin hur motsträviga myndigheter ska förmås att följa bestämmelserna.

När regeringen utvärderar i vilken mån kommunerna har förverkligat kravet att de kommande fusionsutredningarna ska beakta de språkliga rättigheterna och trygga rätten till service på finska och svenska får man ett första prov på språkstrategins verkliga tyngd.
Fusionsutredningarna kan stöta på lägen där storskalighetsfördelarna i en kommunsammanslagning vägs mot de språkliga konsekvenserna. Sådana situationer kan uppstå på olika håll i Svenskfinland, där små kommuner med stark svenska borde gå ihop med stora finska grannar för att uppnå den nödvändiga folkmängden.
Hur väger man in språkstrategin som ska trygga minoritetsspråkets överlevnadsmöjligheter i förhållande till ett övergripande krav på tillräckligt stora och ekonomiskt bärkraftiga kommunala enheter?