Parterna fick bollen

Arbetsgivarna vill få ned lönekostnaderna, facken ser förverkligandet av de tre utbildningsdagarna som ingår i det gällande ramavtalet som en nyckelfråga för alla slags förhandlingar, och regeringen vill förlänga arbetskarriären. Där sade statsminister Jyrki Katainen nyligen att om arbetsmarknadsparterna inte kan presentera en modell för hur det här ska gå till så gör regeringen det på egen hand.
Det lät tuffare än det i verkligheten var, det är osannolikt att regeringen skulle kunna komma med ett förslag om pensionerna eftersom socialdemokraterna är stenhårt bundna vid sitt löfte inför riksdagsvalet, att inte röra pensionsåldern.

När statsministern och finansminister Jutta Urpilainen i tisdags träffade arbetsmarknadsparterna visade det sig ändå att samtalskontakten inte är bruten, trots det uppskruvade tonläget.
Under träffen bad Katainen att arbetsmarknadsparterna senast den 13 februari levererar ett förslag om hur finländarna ska förmås att arbeta längre och hur sysselsättningen kan förbättras.
Arbetsmarknadsparterna får alltså tillbaka initiativet i en fråga som de traditionellt har haft ansvar för.
Statsministern satte press på organisationerna då han konstaterade att deras förslag direkt påverkar de beslut som regeringen kommer att fatta när den slår fast budgetramen för nästa år och halvtidsgranskar regeringsprogrammet. Katainen sticker inte under stol med att regeringen både måste minska statsutgifterna och höja skatterna, men arbetsmarknadsparterna kan påverka nivån på ingreppen. 
I princip påminner upplägget om ett traditionellt trepartssamarbete, där arbetslivsfrågorna och skattepolitiken och de sociala förmånerna knyts ihop. Skillnaden är att det nu handlar om minskade förmåner och höjda skatter, inte tvärtom.

Men kan arbetsmarknadsorganisationerna leverera det som regeringen ber dem om?
För facket gäller det att åtminstone diskutera arbetstid och pensioner, vilket de hittills inte har varit beredda att göra.
Arbetsgivarna, näringslivets förbund EK, måste för sin del ta tag i de tre utbildningsdagarna, de är en tröskelfråga för facksidan. Men EK har redan en gång sagt nej till ett färdigförhandlat avtal om dagarna, och dessutom gjort sig av med dem som förhandlade fram ramavtalet.
FFC:s ordförande Lauri Lyly noterade ändå som en positiv signal att EK:s nye arbetsmarknadsdirektör Lasse Laatunen planerar nya initiativ i den här frågan.
Också EK:s nye vd Jyri Häkämies signalerar en viss kompromissvilja, han säger nu att det kanske inte behövs någon allmän förhöjning av pensionsåldern ifall det blir en moderat lönelösning i höstens förhandlingar, och arbetstiden förlängs med två timmar i veckan.
Arbetsmarknadsparternas förhandlingsvilja stärks också av att de säkert vet att det här är deras stora möjlighet att spela en aktiv roll för att påverka den ekonomiska politiken. Om de misslyckas är det inte sagt att statsministern ber dem igen.

Regeringen tänker i alla fall bevara sitt momentum. Redan på fredagen träffar Katainen och Urpilainen de viktigaste branschförbunden och ledningen för Finlands företagare, som representerar de små och medelstora företagen.
Det är ingen obetydlig organisation med tanke på regeringens mål att förbättra sysselsättningen. Mellan 2000 och 2011 ökade antalet jobb inom de stora företagen med knappt 10 000 heldagsarbeten, men de små och medelstora företagen kunde under samma tid erbjuda 110 000 nya heltidsjobb.
Och just nu är det storföretagen som rapporterar om nedläggningar och uppsägningar.

Förhandlingarna om arbetskarriären ger en fingervisning om klimatet när det nuvarande helhetsavtalet löper ut i höst. Om parterna kommer en bit på väg med de här evighetsfrågorna så skapar det en samsyn som kan bli grunden för en samlad uppgörelse i höst, vare sig det blir ett nytt helhetsavtal (osannolikt) eller en sammanhållen löneuppgörelse där exportindustrin anger ramen.
Statsministern inskärpte dessutom lägets allvar genom att visa dem Finansministeriets färska konjunkturrapport, som blir offentlig i dag.