Tillbaka i morgondagen

Måndagen var en stor dag för EU. Europeiska Unionen tilldelades då Nobels fredspris för att genom åren ha främjat freden, demokratin och de mänskliga rättigheterna i Europa.
Liksom i fråga om de flesta fredspristagare har det också beträffande EU uttryckts tvivel om EU verkligen är en värdig pristagare.  Svaret måste vara ja. Den europeiska stål- och kolunionen/EEC/EG/EU har varit ett fredsprojekt som har lyckats bibehålla fred och stabilitet i ett historiskt sett mycket turbulent och krigsdrabbat område. Det måste också kritikerna kunna medge.
Att unionen själv nu befinner sig i en kris är en helt annan sak. Den har hittills endast ekonomiska och sociala förtecken och förhoppningsvis stannar det även vid det. Och löser sig.

EU:s finansministrar samlas i dag till möte och EU:s statschefer inleder ett tvådagars toppmöte på torsdag i Bryssel. Utöver den akuta ekonomiska krisen ska EU-ledarna också ta en titt på framtiden och vad EU ska bli. EU:s morgondag är i stöpsleven.
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och EU:s permanenta ordförande Herbert van Rompuy har presenterat diskussionsunderlag för toppmötet. Där ingår förslag som för samman EU och euroländerna till något som åtminstone ur ekonomisk synvinkel starkt påminner om en förbundsstat.
Bankunion, bankövervakning, euroobligationer och gemensamt skuldansvar har redan tidigare varit föremål för diskussion nu kommer också frågor som gemensam budget och budgetövervakning, gemensamt finansministerium och harmonisering av skatte- och arbetsmarknadspolitik upp.

Helsingin Sanomats enkät vars svar redovisades under veckoslutet visar hur splittrat Finland står i landets EU-linje och synen på unionens framtid.
Engagemanget i att rädda EU-länder som av inre och yttre orsaker hamnat i ekonomisk knipa varierar kraftigt från parti till parti. Minst lika stora är skillnaderna i synen på hur intimt EU-ländernas ekonomier ska bindas samman i framtiden.
Sannfinländarna förhåller sig i fråga som fråga negativt till EU som helhet och speciellt till djupare integration och gemensamt ansvarstagande. Deras framgång med den EU-kritiska politiken har också fått Socialdemokraterna att bli ett betydligt mera EU-skeptiskt parti. Under förre partiordföranden och statsministern Paavo Lipponens fornstora dagar talade SDP med Lipponen i spetsen varmt för ökad integration och Finland som ett land i EU:s innersta kärna.
Centern har för sin del alltid förhållit sig svalt till EU och nu i oppositionen ännu svalare än tidigare. De borgerliga partierna har traditionellt talat varmt för EU, men nu då det finns förslag om flera gemensamma ekonomiska band och regler ställer man sig på bakhasorna. Helsinigin Sanomats enkät visar att De Gröna de facto är det EU- och integrationsvänligaste partiet i dag.

Saken blir inte lättare av att det också mellan medlemsländerna finns väldigt olika syn på hur unionen ska utvecklas. En förändring mot en union som utvecklas i olika takt förefaller oundviklig. Den tog ett stort första steg redan i och med euron, som för tillfället används i 17 av de 27 EU-länderna. Redan tidigare hade skillnader tillåtits uppstå genom bland annat stora undantag för speciellt Storbritannien som EU-medlem.

Chefredaktör (Hbl) Bo Stenström gjorde kring tiden för EU-folkomröstningen det lättare för tvivlare att fatta ett positivt beslut. Stenström konstaterade att man inte behöver vara 100 procent för ett medlemskap, redan om man är 51 procent för att Finland blir EU-medlem räcker det till för att man med gott samvete ska kunna rösta ja.  Det avgörande var att man kunde konstatera för sig själv att det finns åtminstone lite mer som väger för ett medlemskap än mot.
Det har gått över 18 år sedan många finländare våndades kring ett personligt beslut. Nu står Finland som nation och som EU-medlem inför nya beslut. Nu gäller frågan, med Stenströmskt resonemang, huruvida Finland ska bli medlem med betydligt mer än 51 procentig övertygelse.

Partierna och politikerna förefaller osäkra och lite vilsna för tillfället. De vet inte vad folket vill och de vet inte heller riktigt vad de själva vill. De vet inte vad de vill att EU ska bli.
Är det dags för en ny folkomröstning? De tidigare 51-procentarnas mandat sträcker sig inte alls så långt som förslagen om en tätare union nu går.