Gott betyg räcker inte

Däremot förhåller sig 46 procent nu mot 39 procent i våras neutralt till regeringens åtgärder.
Undersökningen, som har beställts av Helsingin Sanomat, mäter också hur populära statsminister Jyrki Katainen, president Sauli Niinistö och riksdagens talman Eero Heinäluoma är. Niinistö får högt betyg av nästan 70 procent av dem som svarade, och Katainen får goda siffror av 51 procent, Heinäluomas notering är anspråkslösare, 37 procent ger honom högsta betyg.
Statsministern är populärare än den regering han leder.
Medborgarna har en litet diffus uppfattning om hur riksdagens talman sköter sitt jobb. Det hade varit intressantare att mäta hur stödet för finansminister Jutta Urpilainen har utvecklats. Hon och Katainen leder de största regeringspartierna, och de personifierar åsiktsskillnaderna mellan SDP och Samlingspartiet.
För oppositionspartierna är trenden tydlig: Centern klarar sig bättre än Sannfinländarna. Visserligen är skillnaden bara en procentenhet, 26 respektive 25, när det gäller toppnoteringarna. Men 35 procent anser att Sannfinländarna gör dåligt ifrån sig, medan bara 23 procent tycker att Centern sköter oppositionspolitiken dåligt.

Tiden efter kommunalvalet har präglats av friktioner mellan SDP och Samlingspartiet. I fredags gick det så långt att Yle gav synlighet åt ett rykte om att statsminister Jyrki Katainen skulle ha hotat med regeringskris och nyval för att driva igenom sin och Samlingspartiets linje när det gällde finansmarknadsskatten. SDP ville att Finland sällar sig till de EU-länder som vill utreda skatten, men regeringen röstade alltså emot det.
Ryktet om en regeringskris dementerades genast av olika regeringskällor, och också Jutta Urpilainen tonade ned dramatiken.
Kanske det förhållandevis goda betyget i gallupen nu kan dämpa partiernas vilja att profilera sig.
Regeringen faller inte på finansmarknadsskatten, men det finns andra stora frågor som ställer samarbetet på prov.

Viktigast av dem är uppdateringen av regeringsprogrammet. Den ekonomiska tillväxten stannar långt under det som partierna skrev in i regeringsprogrammet, och handelsbalansen har på tolv år förändrats från ett överskott på tolv miljarder till ett underskott på 3,5 miljarder euro.
Strukturomvandlingen inom det finländska näringslivet är i en fas där industrier, stora sysselsättare, lägger ned eller flyttar utomlands, utan att någonting nytt kommer i stället. Tillbakagången i det viktigaste marknadsområdet EU gör att processen accelererar.
Regeringsprogrammet säger att anpassningen av statens ekonomi ska ske med lika delar skattehöjningar och utgiftsnedskärningar.

I det här ekonomiska läget är båda lika svåra. Ekonomin behöver stimulans, vilket skulle förutsätta att staten ökar investeringstakten, bygger vägar, sanerar mögliga skolhus och höjer nivån på de sociala stöden. Åtstramningar och utgiftsminskningar går i helt motsatt riktning.
Vid årsskiftet skärpts både inkomstskatten och momsen, dessutom höjer många kommuner sitt skatteuttag. Det slår direkt mot medborgarnas köpkraft.
Den ekonomiska verkligheten ställer helt andra krav på regeringspolitiken än den linje som partierna kom överens om i Ständerhuset på försommaren 2011.

I slutet av februari gör regeringen en halvtidsgranskning av sin politik. Kolumnen med ouppnådda mål blir lång. Kan partierna i det skedet göra en omstart, utgående från en realistisk uppfattning om de krav som den krisande ekonomin ställer?
Regeringen kan inte ensam vända de nedåtgående kurvorna. Men om den visar handlingskraft och ledarskap blir det lättare att få det splittrade arbetsmarknadsfältet bakom någon form av stabiliseringsmodell som stärker konkurrenskraften.
Det är någonting i den riktningen som de som nu har gett regeringen ett någorlunda hyggligt betyg förväntar sig.
I annat fall kommer en regeringskris och urtima riksdagsval betydligt närmare än de var i slutet av förra veckan.