Kom inte hit!

Planeringskommissionen för försvarsinformation (PFI) gör varje år en kartläggning av finländarnas inställning till försvars- utrikes- och säkerhetspolitiken, och frågar bland annat om Finland borde försvara sig med vapenmakt i alla situationer, också om resultatet verkar osäkert. Sjuttiosex procent svarar ja, 19 procent nej. Andelen ja-sägare har varierat mellan 81 och 72 procent under hela 2000-talet.
Den aktuella försvarspolitiska diskussionen har handlat om försvarsmaktsreformen. Fokus har legat på nedskärningar och indragna garnisoner, med den tidigare försvarsministern Stefan Wallins agerande för att bevara Nylands brigad i Dragsvik som ett sidospår.
Det har sagts att indragningarna kan påverka försvarsviljan, när garnisonerna blir mörka och tomma tappar medborgarna tron på försvaret.
PFI:s mätning visar att de spekulationerna kommer på skam, försvarsviljan sitter djupare än så. Den sitter så djupt att 87 procent säger att de själva är beredda att delta i olika uppgifter i försvaret ifall Finland blir attackerat.

Den starka försvarsviljan märks också i inställningen till den allmänna värnplikten. För ett par år sedan ansåg Risto Siilasmaas arbetsgrupp som utredde framtiden för försvaret att grundbulten fortfarande ska utgöras av allmän värnplikt där en så stor andel som möjligt av de manliga årsklasserna deltar.
Så tycker också 72 procent av finländarna medan 17 procent vill göra värnplikten selektiv och bara nio procent vill ha en yrkesarmé.
I europeiskt perspektiv må Finlands allmänna värnplikt vara en anomali, men det är så här finländarna vill ha det.
Och de är villiga att betala vad det kostar, hälften vill hålla försvarsanslagen på nuvarande nivå, en tredjedel vill höja dem, bara tolv procent vill sänka dem. På ett år har de som vill höja anslagen ökat från 27 till 33 procent.

Den andra sidan av den starka försvarsviljan är en igelkottsattityd. Finländarna är överens om att Finland ska försvaras, men det är finländarna själva som ska göra det, utan hjälp. Finland ska förbli militärt alliansfritt, anser 68 procent – 25 procent anser att Finland ska sträva efter att alliera sig militärt.
Men när frågan konkretiseras till den enda tänkbara militäralliansen, Nato, korrelerar svaren inte. Sjuttioen procent säger nej till medlemskap. Men då en fjärdedel tycker att Finland bör sträva efter medlemskap i någon militärallians är det bara en knapp femtedel, 18 procent, som vill gå med i Nato.
Sju procent vill alltså gå med i en militärallians, men inte i Nato. Den här gruppen tycks dela den politiska beröringsskräcken för Atlantpakten.
Motstridigheten beror säkert på oklara begrepp, men när svaren relateras till inställningen till nordiskt försvarssamarbete uppstår intressanta motstridigheter.
De visar bland annat att signalerna från ledande politiker har nått fram. Medborgarna har tagit till sig att Nato är ett icke-alternativ – till och med när konsekvenserna är uppenbart ologiska.

Militärt samarbete med de nordiska länderna stöds av 91 procent, 79 procent stöder militärsamarbete inom EU, men bara 45 procent med Nato.
Men det går inte att tänka sig ett militärt samarbete med Norden eller EU som utesluter Nato, eftersom tre av de fem nordiska länderna och 21 av 27 EU-länder hör till alliansen. EU bygger inte upp något eget militärsamarbete, Nato är EU:s militära muskel – och EU-länderna får ett större ansvar inom Nato då USA:s fokus skiftar från Europa till Asien.
Så vad handlar det om när finländarna stöder militärsamarbete med Norden?
Åtminstone inte om att Finland och Sverige tillsammans ska patrullera Islands luftrum. Bara nio procent tror att det ökar Finland säkerhet, 14 procent tror att vår säkerhet minskar, och nästan 70 procent tror att övervakningen inte har någon betydelse.

Här resonerar medborgarna på samma sätt som många politiker: samarbete är nog bra på papper och i festtal, men betydligt besvärligare när det förutsätter militär hårdvara och går utöver de invanda övningsrutinerna.
Det finns väl inte så mycket att säga om det, så länge allt är lugnt och tryggt omkring oss.