Miljön i tredje hand

Då läckorna tätas genom att arbetare slänger bitar av tätningsmaterial från små båtar ut i bassängen kan man nog inte vara säker på att giftflödet har stoppats permanent.
Men det är symptomatiskt för hela situationen kring Talvivaara att den här metoden tydligen är den enda som står till buds för att stoppa det massiva läckaget. Väl inövad katastrofhantering och noga förberedda och uppdaterade planer för alla eventualiteter i en verksamhet med stor miljöförstöringspotential ingår tydligen inte i bolagets miljölov.
Lika ofattbart är det att den enorma bassängen har tätats med 1,5 millimeter tjock plastfilm på ett tio centimeter tjockt lager med stenmjöl. Hur kan man ens inbilla sig att tunn plast på ett ojämnt underlag skulle tåla trycket från vattenmassorna?

Trodde Talvivaarabolaget på allvar att ingenting kan hända? Bolaget har ju så gott som ända sedan driften kom i gång för cirka fyra år sedan drabbats av det ena miljöproblemet efter det andra. I våras dog en anställd av giftiga gaser när han skulle ta prover, litet senare påträffades ett trettiotal förgiftade fåglar i en av bassängerna.
Men frånsett dödsfallet kan ingenting mäta sig med den här katastrofen.
Finlands miljöcentral meddelade på tisdagskvällen att metallcocktailen i vattendragen söder om Talvivaara har nått nivåer som hotar djurlivet. Vattnet ska inte heller användas för hushållsändamål. Fiskdöd och utarmning av djurlivet i vattendragen blir en oundviklig följd.
Invånarna nära gruvan är inte förvånade, församlingen i Kajana har inte kunnat använda sin nya lägergård vid en av sjöarna på två år eftersom konfirmanderna fick kliande utslag när de hade simmat och badat bastu.

Talvivaara utvinner nickeln genom en biologisk process där man påskyndar den naturliga urlakningen av mineraler. Processen är relativt ny och oprövad i så här stor skala. Processen kan inte avbrytas, den är självgenererande. Ju längre produktionen står stilla, desto större blir avfallsproblemen. Att stänga gruvan är det absolut sämsta med tanke på omgivningen.
På ett sätt kan man jämföra med ett kärnkraftverk som också måste köras ned på ett kontrollerat sätt.
Men kärnkraftens risker är välkända, och säkerhetstänkandet omfattande. Myndigheterna lägger sig i alla detaljer, från svetsfogar till betongens kvalitet för att garantera säkerheten.
I Talvivaara räcker det med 1,5 millimeters plastfilm.

Gruvindustrin har potential att ersätta en del av de förluster den finländska samhällsekonomin lider då både träförädlings- och mobilklustret avvecklas. Men miljöproblemen, som inte bara förknippas med Talvivaara, tyder på att myndigheterna har varit mera angelägna om de ekonomiska möjligheterna än om att verkligen se till att driften bedrivs på ett miljömässigt hållbart sätt. Verksamheten övervaks av närings- trafik- och miljöcentralerna, där prioriteringen verkar inbyggd i själva namnet.
Direktören för NTM-centralen i Kajana, där en enda tjänsteman har som uppgift att övervaka Talvivaara, är tjänsteledig från sitt jobb som regiondirektör för Geologiska forskningsanstalten, som har främjande av gruvdriften som ett av sina uppgiftsområden.
Det betyder inte att myndigheterna har brutit mot lagen, däremot väcker det frågor om vilken tyngd miljöövervakningen gavs i den organisation som ersatte länsförvaltningen.

Talvivaara vill utvidga gruvområdet och mer än tredubbla utvinningen av nickel inom några år.
Då är det självklart att villkoren måste vara mycket strängare än de som gällde 2007.
Men problematiken har flera dimensioner. Talvivaara har ekonomiska problem, och behöver mera intäkter. Driften måste vara lönsam för att bolaget ska kunna uppfylla de krav som ställs på det.
Staten är den näst största ägaren i Talvivaara, men minister Heidi Hautala (Gröna) som svarar för statens ägarpolitik, och vanligen är snabb med kritik när den operativa företagsledningen har misskött sig, har hittills inte kommenterat vad ägaransvaret innebär i det här fallet. Ändå är statens roll annorlunda än andra ägares, de förlorar sitt kapital, men staten måste dessutom städa upp alltsammans.