Upp- och nerhandling

De förestående förändringarna i handikappservicen i Raseborg har väckt ett ramaskri. Det är inte ett dugg överraskande. För klienterna och deras anhöriga känns framtiden osäker, trygghetskänslan rubbas kraftigt och man upplever sig förbisedda av staden. Etablerade Raseborgsföretag inom branschen känner för sin del hela sin verksamhet hotad på grund av att valet i upphandlingen föll på andra företag. Tre av de fyra kommer inte från orten.
Raseborgs stad skyller på lagen om offentlig upphandling – att det inte fanns några alternativ. Det stämmer, offentlig upphandling av hälsovård och socialtjänster måste ske då värdet överskrider 100 000 euro. Det gör det i detta fall tiofalt. Lagen kan inte kringgås, men i tillvägagångssättet finns en del att önska.

Som det framgick i VN:s reportage om assistenttjänster (3.11) är de berörda upprörda över beslutet, att inte ha varit involverade i processen och vissa över att inte ha fått någon som helst information ens efter beslutet.
Det är nu inte fråga om en upphandling av mat till skolköken eller ens ambulanstjänster. Det är fråga om de mest klientnära tjänster som kan komma på fråga. Assistenterna verkar i klienternas hem och hjälper till med allt, till och med det mest intima.
Det är staden som ansvarar för upphandlingen och lagen måste följas, men det finns ingenting som hindrar upphandlaren från att involvera de berörda i ett tidigt skede. Att inte alla berörda ens efter beslutet har fått information är förbluffande. Staden borde ha insett hur oerhört viktigt det är att göra övergången till ett nytt system så enkelt och smidigt som möjligt. Genom grundlig information i ett tidigt skede kunde oron ha begränsats och missförstånd ha undvikits.

Det krävs minsann information eftersom grundtrygghetsnämnden förespråkar alternativet att klienten själv agerar arbetsgivare. Det ställer stora krav på klienten och de anhöriga. Få har erfarenhet av att vara arbetsgivare och många ser med oro fram emot vad allt det innebär i byråkrati och administration.
Ifall man inte vill axla rollen som arbetsgivare återstår att nöja sig med de assistenter som kommer att jobba för något av de fyra företag som vann upphandlingen. Det känns givetvis obehagligt för alla berörda att tvingas släppa helt obekanta in i sitt hem och in på sitt intimaste liv. Den trygghet som har byggts upp med de gamla assistenterna raseras på en gång.

Det kan mycket väl gå som produktionschef Jeanette Pajunen förutspår i VN 3.11, att nya producenter anställer de arbetstagare som tidigare har utfört uppgifterna.
Ifall rättelseyrkanden som anförs upphandlingsprocessen inte ger ett annat slutresultat är det inte uteslutet att de lokala företagen krymper, i värsta fall helt tynar bort och de anställda tvingas övergå till de nya företag, av vilka tre är stora bolag utifrån.
Det här är tyvärr inget ovanligt i den obligatoriska konkurrensutsättningens tidevarv. Det kan totalekonomiskt löna sig för en ort att välja en producent på hemmaplan, som ger skatteintäkter, men det strider mot upphandlingslagen. Det här resulterar i förlängningen i att mindre orter kan dräneras på företag till förmån för stora nationella och multinationella bolag. Kan lagen inte justeras innan den har gjort oreparerbar skada?