Ömsesidig nytta

Det har konstaterats att kvinnliga ledare ofta använder sig av människonära ledarskapsmodeller, sådana som i allt större utsträckning krävs i informationssamhället och i vår globaliserade värld och som även försvarets nuvarande ledarskapsprinciper bygger på.
Det här skriver pedagogie doktor Kaisa-Maria Peltokorpi och doktoranden i krigsvetenskap Saara Jantunen i en gästkolumn i Helsingin Sanomat den 20 oktober.

Skribenterna, som båda gjort värnplikten frivilligt, förundrar sig över att man i Finland inte fäst större uppmärksamhet vid att öka kvinnornas antal inom försvaret, vilket man gjort i till exempel Sverige och Norge.
Samtidigt beklagar de att de kvinnor som rycker in inte får samma stöd som männen att anpassa sig till det militära. Enligt dem verkar det som om samhället skulle vara mera månt om att ta hand om de manliga värnpliktiga som är omotiverade att göra militärtjänst än om de kvinnor som frivilligt sökt sig till armén.
Peltokorpi och Jantunen efterlyser följaktligen en diskussion om hur väl samhället, i praktiken försvaret, utnyttjar den potential som finns bland alla dem som frivilligt vill delta i försvarsarbetet.

Frågeställningen är relevant och kan ytterligare byggas ut. Hur väl tar försvarsmakten till vara den kunskap som beväringarna och reservisterna har, och, inte minst, vilken nytta kan det övriga samhället dra av all den utbildning som ges inom försvaret? 
Juha Mäkinen som är professor i militärpedagogik vid Försvarshögskolan är inne på temat i en artikel i det senaste numret av kadettkårens medlemstidning Kylkirauta. Han anser att militärutbildningen i ännu högre grad än i dag borde ge färdigheter som beväringarna kan använda sig av i det civila och som därmed kommer hela samhället till nytta även i fredstid.

Mäkinen noterar att den traditionella soldatkulturen kan ha svårt att ta till sig ett tänkande som bygger på aktiv interaktion med omgivningen utanför det militära. Samtidigt konstaterar han att inte heller de övriga branscherna alltid är så ivriga på att utveckla nya former av samverkan, utan att många "beklagligt ofta" tenderar att försvara sitt eget revir.
Juha Mäkinen ser i alla händelser inget annat vettigt alternativ än att försvaret och det civila samhället tillsammans åtar sig att sköta den allmänna säkerheten, som enligt honom inte borde få överlåtas på en yrkesarmé, företag eller övernationella aktörer.

Finland har som ett av de sista länderna i Europa valt att hålla fast vid sin värnpliktsarmé och därför gäller det nu att göra det bästa av situationen för alla parter. Den tid som de värnpliktiga tillbringar i leden måste vara så meningsfull och nyttig som möjligt.
Förverkligas målsättningarna i rapporten Suomalainen asevelvollisuus (Den finländska värnplikten, 2010) tar vi många steg framåt. I den listas långt över 50 enskilda åtgärder som ska göra vistelsen behagligare för dem som rycker in.
I rapporten fastslås också att värnplikten ska ses som en del av det allmänna utbildningssystemet och där sägs att tjänstgöringen bättre än tidigare ska gå hand i hand med studier och arbetsliv.

Ett gott exempel på en lyckad vinn-vinn-situation är försvarets utbildning av förare för tunga fordon, som ger direkt behörighet för yrkestrafik även i det civila.
Det finns säkert fler utbildningar där kunskapen bättre än i dag kunde användas i en civil examen, helt eller delvis. I ett samhälle där det mesta mäts i effektivitet kunde det motivera den allmänna värnplikten även i ett lite längre perspektiv.

Onödigt skrik och osakligt beteende är relikter från en annan tid, och de har inget att göra i en skola som vill gå i takt med tiden. Dessvärre lever vissa dåliga seder ännu kvar innanför garnisonsportarna, vilket även noteras i den nämnda rapporten. Det här är en bit som försvaret måste skaka av sig för gott.

En alldeles speciell utmaning utgör de unga som av olika orsaker avbryter sin tjänstgöring. De utgör numera kring en femtedel av alla som rycker in. Nästan 40 procent av dem som avbryter gör det på grund av psykiska orsaker.
Här måste försvaret och samhället axla ett gemensamt ansvar. Det behövs ett nätverk som fångar upp de unga så att de inte lämnas vind för våg med sina problem. Det räcker inte att skyffla ut dem genom porten.