Ett steg på vägen

Olyckorna, och flera allvarliga tillbud, ledde till ökade krav på att det här vägavsnittet, med livlig trafik och många korsningar, ska göras säkrare. Vägmyndigheterna medgav att man hade planerat förbättringar av riksväg 25 ända sedan början av 1990-talet, utan att kunna förverkliga dem.
Något gjordes ändå efter olyckorna, bland annat förbjöds vänstersväng mot Metallduksgatan för trafik från Karishållet. I maj 2010 kunde VN presentera ett omfattande åtgärdspaket som låg under planering, det handlade bland annat om omkörningsfiler i vardera riktningen vid Horsbäck.
I augusti samma år sänktes hastigheten på det farligaste avsnittet, mellan Ekerövägen och Gropvägen, från 80 till 60 kilometer i timmen. Alla väganvändare var inte glada över den sänkta hastigheten, som polisen dessutom underströk genom en strategiskt placerad fartkamera.

Efter det har ingenting synligt hänt.
Nu föreligger i alla fall en reviderad vägplan för riksväg 25 mellan Horsbäck och Åsenby, den presenteras i dagens tidning.
Någon gång nästa år hoppas NTM-centralen kunna lägga fram en färdig plan för påseende, då kan man också komma med anmärkningar.
Den nya vägplanen innehåller många förbättringar i förhållande till dagens verklighet på riksvägen.
Omkörningsfilerna i den första versionen finns kvar, men nu koncentrerade till ett fyrfiligt vägavsnitt mellan Gamla Kustvägen och Ekenäsvägen. En del avtag stängs, i stället styrs trafiken till färre korsningar som förses med körfält för vänstersväng.
Det parallella vägnätet som löper på vardera sidan om riksvägen byggs ihop, det ska dels betjäna affärer och annan service längs vägen, dels fungera som gång- och cykelleder. Gång- och cykeltrafiken ska alltså fortsättningsvis blandas med biltrafiken, även om det inte längre sker på riksvägen. Någon bilfri cykelled mellan Karis och Ekenäs ingår inte nu heller i vägmyndighetens planering.

Problemet med vägplanen är inte så mycket det som finns i den som det faktum att det efter tjugo år fortfarande bara handlar om en plan, och inte ens om en slutlig sådan.
I planen ingår också bygget av omkörningsfiler och mitträcken på avsnittet mellan Mjölbolsta och Svartå.
Men det finns varken tidtabell eller pengar för att omsätta planen i asfalt. Ett projekt av den här storleksordningen kräver separat finansiering, det handlar alltså om ett politiskt beslut att satsa pengar just på den här vägen.

När det kan bli verklighet kan ingen säga, kampen om de statliga infrastruktursatsningarna är stenhård – med en lätt tillspetsning frestas man säga att undantaget i det avseendet är ringvägsnätet runt Helsingfors, som naturligtvis gagnar en mycket större trafikmängd än den som belastar riksväg 25 i Raseborg.
Men så länge vägen mellan två av Raseborgs huvudorter fortsätter att vara i det här skicket är risken för förödande olyckor precis lika stor som den alltid har varit.
Nu är det viktigt att den stora planen inte blockerar de små förbättringar som borde vara möjliga att göra med relativt små insatser, till exempel att komplettera den sänkta hastigheten med ordentliga körfält för vänstersvängar i de korsningar där de saknas. Redan det skulle göra trafiken litet tryggare.

Statlig trafikplanering kan i och för sig vara väldigt snabb och flexibel när det uppstår rätt läge. Redan i början av november kan man komma till skott med att bygga en ny tunnelkonstruktion i Svedja i Karis som eliminerar tre av Hangöbanans farliga plankorsningar.
Här ställs hela den vanliga tågordningen på huvudet, planering och budgetering skulle i praktiken ske efter det att tunneln redan finns på plats, allt som krävs är ett avtal mellan Raseborg och trafikverket.
Men här får man väl säga att ändamålet helgar medlen, det är i högsta grad i Raseborgs intresse att bli av med de farliga korsningarna, och om trafikverket tycker att just det här projektet lämpar sig för att utnyttja budgetpengar som annars blir oanvända är det väl bara att tacka och ta emot.