Inget hände, mycket hände

Finlands statsminister gör valkampanj för sitt parti och möter väljarna vid en valstuga. En ung man kommer fram till honom, säger någonting, varpå en kniv ligger på gatan. Säkerhetsmän griper in, Jyrki Katainen drar sig avsides en stund, mannen förs bort.
Ingen skadades, och efter en stund har Katainen återvänt till sin plats bland partiarbetarna.
Utgående från det som man i går visste verkar det som om mannen inte hade några avsikter att skada Katainen fysiskt. Kanske han bara valde ett mycket dåligt sätt att få uppmärksamhet.
Under tiden kan man förstås reflektera över hur många andra som rör sig i vår gatubild försedda med stora knivar, eller andra vapen. Och vilka impulser som kan driva dem till att en gång för alla blir sedda och hörda.

I ett litet bredare perspektiv blev Finland påmint om att det som har hänt någon annanstans i världen också kan hända hos oss.
Olof Palme sköts ned när han kom från biografen en vanlig lördagskväll, Anna Lindh höggs ihjäl när hon skulle shoppa kläder för en tv-debatt.
En självmordsbombare detonerade en ryggsäck full med sprängämnen och järnskrot mitt i Stockholm, det berodde bara på att bomben var slarvigt byggd att antalet offer stannade vid förövaren själv.
Statsrådets säkerhetschef bekräftar för Aamulehti att incidenten i Åbo inte var unik, men självfallet går han inte in på vilka slags hotfulla situationer det tidigare har varit frågan om.

När ledande politiker hotas med våld handlar det inte bara om dem som personer. De attackeras eftersom de är symboler, kanske uppfattar en gärningsman dem som skyldiga till hans eller hennes egna olyckor, eller kanske de utses till offer för att det garanterar att attentatet får maximal uppmärksamhet.
Politikern blir måltavla för att han eller hon är politiker, därför är ett angrepp på en politiker också ett angrepp på själva demokratin.
Det kan vara så trivialt som att en äldre dam sparkar Helsingfors stadsstyrelses ordförande på smalbenet när han vid ett valmöte inte lovar gratis buss- och simhallsbiljetter åt stadens pensionärer. Ofarligt och litet löjligt, men inte desto mindre tycker en väljare att hon har rätt att kränka politikerns personliga integritet och säkerhet för att den kommunala servicen inte uppfyller hennes förväntningar. Och det finns mycket större vrede än så i vårt samhälle.

Om Finland generellt skulle vara fredligt, lugnt och fridsamt där våld är någonting mycket sällsynt skulle händelsen vid valmötet i Åbo kunna framställas som en engångshändelse.
Men Finland är inget lugnt, fredligt och tryggt samhälle.
I går rapporterades det att en man först sköt ihjäl en kvinna och sedan sig själv på en våningshusgård i Kotka. Dagen innan avslöjade polisen att två nyfödda tvillingar hade bragts om livet i Klövskog. Samtidigt pågår rättsbehandlingen av ett trippelmord i Helsingfors, där en man mördade sina barn och sin hustru, det var ett i raden av liknande våldsdåd bara under det här året.
Natten till fredagen blev två män sparkade i huvudet utanför en pub i Karis, det påminner om den bestialiska misshandeln utanför järnvägsrestaurangen i Karis i somras.
Statistiken visar vad den visar, men just nu framstår Finland inte som ett samhälle där alla kan leva tryggt.
Och då har ingenting ännu sagts om den verklighet som möter människor med annan hudfärg eller annan klädstil än majoritetsbefolkningen.

Nu riktades hotet mot en viktig del av vår samhällsbild. Både medborgare och politiker tror att Finland är ett så konfliktfritt och helt samhälle att statsministern, eller för den delen, finansministern, självklart kan vara tillgängliga för medborgarna på gator och torg. Men kanske den brutala verkligheten för länge sedan har sprungit ifrån våra illusioner.
Något att tänka på för dem som om en dryg vecka får ansvar för hur närsamhällets ekonomiska resurser ska förvaltas.
Se åtminstone till att de som behöver hjälp får den genast, och inte någon gång nästa år.