Det drabbar Raseborg

I sin en sida långa skrivelse kräver utvecklingsdirektören varken mer eller mindre än villkorslös kapitulation av både stadsstyrelsen och stadsdirektören, ett krav som han understryker med ett indirekt hot om att i annat fall anmäla den påstådda arbetsplatsmobbningen till polisen.
Utvecklingsdirektör Jyrki Hakkarainen vill bland annat att stadsstyrelsen medger att näringslivs- och utvecklingsfrågorna har skötts dåligt under valperioden. Han vill att stadsstyrelsen ger stadsdirektören en skriftlig varning, och tar tillbaka de varningar han själv har fått. Han vill bli biträdande stadsdirektör direkt underställd stadsstyrelsen, och han vill bli föredragande i den mäktiga koncernsektionen i stället för stadsdirektören. Han vill också att staden retroaktivt betalar den lön han anser att han har gått miste om.
I gengäld lovar Hakkarainen att dra tillbaka sin talan mot staden när det gäller lönen, och att inte polisanmäla mobbningen.

Konflikten har behandlats i offentligheten ända sedan våren 2009, då Hakkarainen anklagade Johansson för utfrysning och mobbning. Han ansåg också att det var fel att sänka hans lön med cirka 500 euro i månaden när han övergick från kommundirektörstjänsten i Pojo till att bli utvecklingsdirektör i Raseborg.
Enligt Helsingfors förvaltningsdomstol var det beslutet lagligt, Hakkarainen har överklagat hos HFD.
Mobbningen har utretts i två omgångar. Våren 2009 fann en konsult att problemen inte handlade om mobbning utan om att Jyrki Hakkarainen och Mårten Johansson har svårt att kommunicera med varandra och att de har helt olika syn på ledarskap. Ett förslag var att en konsult skulle få i uppdrag att hitta ett nytt jobb åt Jyrki Hakkarainen.
Jyrki Hakkarainen underkände konsultrapportens slutsatser.
Hösten 2010 kopplades arbetarskyddet in, det resulterade i en utredning där bägge parter godkände resultatet och de åtgärdsförslag processen ledde till. Det konkreta innehållet var inte offentligt.
Men i september i år kom Jyrki Hakkarainen med nya anklagelser till stadsstyrelsen om dåligt ledarskap och bristfälligt strategiarbete. Stadsstyrelsen bad då honom redogöra för de åtgärder han som utvecklingsdirektör har vidtagit med anledning av stadsstyrelsens och koncernsektionens beslut.

Konflikten är ovanlig eftersom det handlar om två av stadens högsta tjänstemän. När till synes olösliga konflikter uppträder på den här nivån brukar de ofta utmynna i att den ena parten drar sina slutsatser och lämnar organisationen, inte sällan försedd med ett mer eller mindre generöst fallskärmsavtal.
Någonting i den riktningen tänkte man väl sig när en konsult skulle utreda möjligheterna att hitta nytt jobb åt Jyrki Hakkarainen.
Den ansvariga ledningen i en organisation som drabbas av förtroendekriser på direktörsnivå brukar utgå från att hela organisationen skadas ju längre och ju mer offentligt problemen behandlas. Sådan skada har Raseborgs stad utan tvekan lidit.
Visst är det skillnad mellan privat och offentlig sektor, men det är svårt att tänka sig att en styrelse för ett privat företag som skulle få motsvarande ultimatum skulle ha någon annan utväg än att besluta vilken av direktörerna den har förtroende för, och sedan handla enligt det.
Men inom den kommunala förvaltningen kan man inte agera som i ett aktiebolag.

Det är omöjligt att veta i vilken mån de båda direktörerna verkligen har försökt överbygga sina motsättningar och agera för stadens bästa. Av rapporteringen i offentligheten att döma verkar de över huvud taget inte tala om samma saker.
Lösningsmodellen som Jyrki Hakkarainen nu presenterar lägger entydigt ansvaret för att lösa konflikten hos stadsstyrelsen.
Den måste ha ett bredare perspektiv än att bestämma vem som är mer eller mindre skyldig. Den måste avgöra vad som mest av allt ligger i staden Raseborgs och dess invånares intresse. Beslutet kommer att kritiseras vilket det än blir.