Besannade farhågor

Rädslan avfärdades som ogrundad. Tvärtom, när det förhatliga tvånget är borta blir det ett uppsving för svenskan, ivriga elever kommer att störta sig över läroböckerna, sade de som argumenterade mot obligatoriet. 
Risken att svenskans ställning kan försvagas bemötte de med att kunskaper i svenska (och finska) fortfarande finns kvar i behörighetskraven för examen vid en högskola. Då kommer framsynta och kloka grundskole- och gymnasieelever naturligtvis att se till att de kan avlägga provet i den så kallade tjänstemannasvenskan också framöver, sade de som ville slopa obligatoriet.
Påståendena var naiva på gränsen till vilseledande, och nu visar verkligheten att farhågorna hos dem som ville behålla den obligatoriska svenskan håller på att besannas.

I Åbo universitet (Turun yliopisto) konstaterar man nu att studenternas kunskaper i svenska blir allt sämre. En femtedel når inte ens en tillfredsställande nivå, och många studerandes examen blir hängande för att de inte har avlagt kursen i svenska. Högskolorna måste ordna repetitionsundervisning som inleds med grundskolans läroplan, i Åbo universitet fanns det i höstas fyra gånger mera sökande än studieplatser till den här kursen. Att svenskan inte längre är ett obligatoriskt studentexamensämne fick en katastrofal effekt på studenternas kunskaper, sammanfattar Johanna Moisio vid Undervisningsministeriet.
Högskolorna är ovilliga att använda sina knappa resurser på att ordna kurser i sådant som studenterna redan borde kunna.
Chefen för språkcentret vid Tammerfors universitet Antti Hildén ser två vägar ut ur dilemmat.
Antingen ska studenterna ha bättre kunskaper i svenska när de kommer till högskolan, eller så slopar man kravet på svenska för högskoleexamina.
Han tycker att frivillig svenska i högskolorna är en logisk följd av att svenskan är frivillig också i gymnasierna.

Samlingspartiet har ett officiellt partidagsbeslut om att slopa svenskan som obligatoriskt ämne i grundskolan, vid samma partidag (2010) var en tredjedel av delegaterna samtidigt beredda att göra Finland enspråkigt finskt.
I valkampanjen inför riksdagsvalet 2011 ville Centern utreda om tjänstemannasvenskan kunde avskaffas för elever som eventuellt kan byta ut skolsvenskan mot ryska, ett krav från skolor i östra Finland.
Om det nu från högskolehåll kommer påstötar om att slopa tjänstemannasvenskan, bland annat motiverade med att studierna fördröjs och att det inte är högskolornas uppgift att undervisa i svenska på grundskolenivå, så väcker det säkert gehör i de kretsar där svenskan vanligen beskrivs som en onödig belastning både på statsekonomin och på utbildningsresurserna.

Naturligtvis vore ett sådant steg ett allvarligt hot mot svenskan som nationalspråk. Om statliga tjänstemän i framtiden inte ens formellt behöver kunna landets andra språk så kan man inte längre påstå att svenska och finska är likvärdiga språk i Finland. Det handlar ju inte om att kunna "betjäna på svenska", ett olyckligt begrepp med mycket negativ klang.
Kravet på svenska är en följd av att grundlagen säger att Finland har två jämställda språk. Myndigheterna, tjänstemännen, måste kunna fungera på båda språken, annars blir svenskans likaberättigande en död bokstav.
Att avstå från tjänstemannasvenskan skulle alltså få allvarliga konsekvenser för landets tvåspråkighet. Men det blir i så fall en logisk följd på den utveckling som inleddes när kravet att svenska måste ingå i studentexamen slopades.

Farhågorna som uttalades då har besannats, och frågan är om utvecklingen längre kan hejdas. Det skulle i så fall kräva att svenskan på nytt blir obligatorisk i studentexamen, men det är nog en politisk utopi.
Till och med inom Svenska folkpartiet finns ju starka röster som hävdar att den obligatoriska svenskan kan slopas i de finska grundskolorna. Det skulle betyda att en finsk elev kan gå igenom hela grundskolan utan att ha hört ett ord av landets andra nationalspråk. Effektivare sätt att marginalisera minoriteten och dess språk kan man knappast tänka sig.