Vattnet stiger, vem betalar?

Höstflödet ger också möjlighet att uppleva naturens kraft, skrev SÖ.
Tidningen blev mera sannspådd än den hade önskat.
När lördagen grydde hade vattenmassorna nått högt över alla bräddar, vattnet spred sig obönhörligt över åkrar, vägar och gårdsplaner. Det blev inte en översvämning som återkommer vart tionde år, för att hitta något att jämföra med måste man gå ända till islossningen 1965.
Vattnet dränkte potatisåkrar som översvämmades redan i somras, det trängde in i svinhus och ladugårdar, i avloppsledningar och i källare. Invånarna i de mest utsatta husen evakuerades, andra hus skyddades med sandsäckar och vallar.

Det var det intensiva regnet som fick vattendragen att svälla till. Ställvis regnade under tre dygn lika mycket som det normalt regnar på två månader. De tidigare höstregnen hade mättat markerna med vatten och när nederbörden var så här intensiv kunde de inte absorbera mera. Gamla våtmarker har också dikats ut och fungerar inte längre som vattenreservoarer.
Översvämningen ledde till materiella skador, hur stora de blir kan man ännu inte uppskatta.
Men de visade också att det finns en välfungerande organisation som kan gripa in när det behövs. De frivilliga brandkårerna hade en nyckelroll. Fbk-organisationen kunde snabbt mobilisera folk för att bygga vallar och fördämningar, säkert spelade de frivilligas lokalkännedom också en viktig roll.
Den här aspekten är viktig att betona när kommunernas räddningsväsende har centraliserats. Om de frivilliga organisationerna tynar bort för att de inte hittar sin plats i den officiella räddningsstrukturen går samhället miste om en resurs som är kapabel till insatser som kan spara stora materiella värden vid den här typen av lågintensiva och relativt långsamt framskridande olyckor.
Fjolårets storm på annandag jul visade också hur viktigt det är att det finns organisationer som någorlunda snabbt kan båda upp folk som kan rycka ut när det behövs.

I Västnyland har det inte varit några översvämningar, men också här lider jordbruket av de ymniga regnen. Hektarvis med spannmål blir oskördade, bland annat för att man inte kan köra på de vattensjuka åkrarna. Situationen varierar från region till region och från gård till gård, men bedömningen är att budgetanslaget för att ersätta skördeskador knappast räcker till.
Det går att åtgärda med hjälp av en tilläggsbudget.

Men när det gäller ersättningspraxis för andra typer av översvämningsskador har riksdagen gjort en lagändring som överför nästan hela ansvaret från staten till försäkringsbolagen. Från och med 2014 ersätter staten inte längre skador som förorsakas av att sjöar och vattendrag svämmar över. Staten har inte hittills heller ersatt skador som orsakas av häftiga regn eller av att havsvattenståndet stiger.
Den begränsningen är svår att förstå, varför ersätts skadorna om Kyro älv svämmar över, men inte om Finska viken stiger ovanligt högt?

Att föra över hela ersättningsansvaret för översvämningsskador på försäkringsbolagen kan vara ett sätt att göra processen med att få ut ersättningarna snabbare.
Men det kan också leda till orättvisor.
Det märkte invånarna i ett bostadsområde i Åbo i somras. Störtregn gjorde att källarna vattenfylldes och avloppsvatten trängde in i badrum och andra våtutrymmen. Hälften av lägenheterna måste totalrenoveras. De flesta som drabbades fick ersättningar av sina försäkringsbolag, men några blev utan. Deras bolag säger att ansvaret är stadens eftersom avloppsnätet inte klarade av vattenmassorna. Men staden säger att den inte betalar om man inte kan påvisa fel i nätet.
Men den saken kan försäkringstagarna inte göra något åt, lika litet som de kan begränsa skadorna av häftiga åskregn.
Ersättningsprocessen borde då vara sådan att den drabbade och oskyldiga parten först får sin ersättning, varpå de resursstarka parterna, kommunen och försäkringsbolaget, reder ut vem som sist och slutligen ska betala. En försäkringskund som inte får hjälp när golvet har dränkts av kloakvatten kan ju med all rätt undra vad han eller hon får för sina försäkringspremier.