Bränsle på brasan

I somras godkände ministergruppen som håller i kommunreformen de kriterier som ska styra behovet av sammanslagningar. Kriterierna handlar om befolkningsunderlag, självförsörjningsgrad på arbetsplatser, pendlingsstrukturen och kommunens ekonomi.
Av dem väger ekonomin helt säkert tyngst, och Talouselämä kan nu presentera en samlad ekonomisk analys av Finlands 320 fastlandskommuner.
Det är ingen uppmuntrande läsning. Bara 120 kommuner har skött sin ekonomi på ett hållbart sätt. Tvåhundra kommuner har mer eller mindre allvarliga ekonomiska problem, och i fyrtio av dem är ekonomin så vanskött att kommunerna inte längre betraktas som livsdugliga. De måste antingen få hjälp av staten eller gå ihop med en rikare granne.

Bland de fyrtio kommuner som enligt den här listan inte har någon självständig framtid finns Hangö och Raseborg.
Kriterierna som ministeriet använder utgår från kommunernas bokslut för de tre senaste åren. Många av kristecknen ska uppfyllas tre år i rad, det finns alltså utrymme för tillfälliga nedgångar. Kriterierna gäller årsbidraget, skuldbördan som inte ska överstiga landets medeltal med minst 50 procent, resultatutvecklingen, skatteprocenten som inte får överstiga landets vägda medeltal med mera än 0,5 procentenhet, andelen eget kapital, och kapaciteten att minska skuldbördan.
Hangö visar rött i alla kategorier utom årsbidraget, Raseborg klarar sig snäppet bättre, årsbidraget har varit positivt och skuldsättningen är inte på krisnivå.
Enligt Finansministeriets mätsticka har de här båda kommunerna den sämsta ekonomin – de svagaste överlevnadsmöjligheterna – i Västnyland.
Kyrkslätt visar rött i två kategorier, det egna kapitalet är litet och skuldbördan hög, men är ingen kriskommun.
Ingå och Sjundeå fyller inte heller kriskommunskriterierna, men finns på listan över kommuner med problem.
Lojo finns över huvud taget inte på någon krislista, staden hör alltså till den minoritet som har skött sin ekonomi hyggligt.

Det här materialet är inte någon slutlig lista över dödsdömda och överlevare. Det handlar om en teknisk analys av bokslutsuppgifter, och vilken tyngd de här kriterierna får när regeringen ritar upp sin politiska matris för kommunstrukturen i Finland på 2020-talet kan man ännu inte bedöma.
Men någonting säger siffrorna nog ändå.
De säger till exempel att det inte räcker med att skriva in ekonomiska mål i budget och ekonomiplan, de måste också återspeglas i bokslutet. Raseborg planerade att under den första fullmäktigeperioden rejält minska det ackumulerade underskottet som staden fick i arv av Ekenäs, Karis och Pojo, men staden går nu in i följande period med i stort sett samma barlast.

En av motiveringarna till kommunreformen är att framtidens kommuner ska vara så bärkraftiga att de kan garantera att invånarna får den service de enligt lagen har rätt till.
Den ekonomiska utvecklingen under tre år är förstås ett viktigt mått på hur goda förutsättningar en kommun har att hantera nya krav.
Men som Talouselämä konstaterar så kan kriterierna också användas för att skapa en mekanism som visserligen inte tvingar kommunerna till sammanslagningar, men styr dem ditåt.

Varken Hangö eller Raseborg vill höra talas om någon sammanslagning. Finansministeriets sammanställning av ekonomiska nyckeltal visar ändå att beslutsfattarna som träder till efter valet i alla händelser måste utreda frågan. Att fortsätta som hittills är knappast ett giltigt svar när ministeriet kommer med sitt frågeformulär.
Och de fullmäktige i Raseborg som snart slår fast sin sista budget måste nog fundera en gång till på tanken att höja skatteprocenten. Raseborg taxerar redan sina invånare hårdare än medeltalet i landet, men ekonomin är ändå i kris. Finns det något som säger att staden kan upphäva något eller några av de övriga kriskriterierna genom att ta ett ännu djupare grepp i invånarnas börsar?