Långa skuggor

Den tidigare skidåkaren Räsänen och den förre chefstränaren Vähäsöyrinki dömdes i tingsrätten till villkorliga fängelsestraff för grovt bedrägeri i samband med rättegången mot FNB för drygt tio år sedan.
Rätten tog inte ställning till FNB:s ursprungliga påstående om att Räsänen hade använt tillväxthormon.

Den systematiska och utbredda dopningskulturen i finländsk toppskidåkning exploderade i ansiktet på hela den skidåkande världen vid VM i Lahtis 2001. Då testade ju sex finländska toppåkare positivt för preparatet Hemohes, som kan användas för att maskera användningen av det förbjudna medlet EPO.
Lahtisskandalen kastade nytt ljus över FNB:s tre år gamla nyhet, och polisen började granska det som målsägarna hade sagt i rättegången där FNB fälldes och dömdes till skadestånd. Resultatet blev rättegången vars andra fas nu slutfördes i hovrätten.
Men alla trådar har inte ännu retts ut, i fjol somras inleddes förundersökningar mot tre av vittnena i rättegången mot Räsänen och Vähäsöyrinki. Skuggorna från Lahtis 2001 dröjer kvar.
FNB:s tidigare chefredaktör Kari Väisänen, som fälldes för förtal tillsammans med journalisten som skrev dopningsnyheten, ställde en relevant fråga när hovrättsdomen blev känd. Han undrade varför Skidförbundet och dess ordförande Esko Aho över huvud taget inledde processen mot FNB. Nu står det ju klart att dopningskulturen var väletablerad och känd på hög nivå inom förbundet.

En del av svaret finns i själva sakens natur.  Dopningen var – är – förbjuden och hemlig. Både idrottarna och ledarna måste kunna neka till alla anklagelser – till och med efter skandalen i Lahtis.
I debattens undertext stöter man ofta på uppfattningen att "alla andra" också sysslade med dopning, för att använda den aktuella ishockeyjargongen när man bryter mot reglerna: det hör till de interna koderna. Om "alla andra" också gjorde det var det inte så farligt trots att det var förbjudet, så länge man inte blev fast.
Smygandet och smusslandet har lett till en omfattande dubbelmoral: alla jublar över segrar och medaljer, men när medaljören kissar ett positivt dopningsprov står han eller hon ensam med skammen och med de löjliga bortförklaringarna. Det här är naturligtvis inte bara ett finländskt fenomen, det är universellt.

Diskussionen om dopningen inom skidsporten fick mera bränsle under veckan då filmregissören Arto Halonens dokumentär "Den blåvita lögnen" förhandsvisades, filmen har premiär den 5 oktober.
I filmen går Halonen igenom årtionden av finländsk dopningshistoria. Ett påstående av den förre guldmedaljören i tyngdlyftning Kaarlo Kangasniemi har väckt mest uppmärksamhet, Kangasniemi säger att skidlegenden Juha Mieto år 1975 på bastulaven frågade Kangasniemi hur man använder anabola stereoider. Mieto förnekar bestämt att ett sådant samtal skulle ha ägt rum.
Men en fråga för snart fyrtio år sedan kastar ingen skugga på Mietos heder, det är förbjudet att använda anabola stereoider, men inte att prata om dem.

Ett betydligt intressantare avslöjande finns i en stor artikel i Helsingin Sanomats månadsbilaga för september, artikelförfattaren Jouni K. Kemppainen och Arto Halonen samarbetade om dopningsprojektet.
Kemppainen hävdar att läkemedelsföretaget Orion tillsammans med skidförbundet utvecklade en infusionslösning som underlättar återhämtningen efter en ansträngning, och levererade produkten direkt till förbundet, vilket var och är ett brott mot läkemedelslagen.
Varför var en finländsk läkemedelstillverkare så angelägen att hjälpa den finländska toppidrotten att den till och med bröt mot lagen?
Orion avstår från att kommentera reporterns fråga om avsikten eventuellt var att utveckla ett ämne som döljer EPO-användning. Men det avslöjade samarbetet öppnar ännu en liten dörr in mot den ljusskygga värld där toppidrotten har rört sig.