Allvarligare än tidigare

Finland befinner sig i recession, den ekonomiska tillväxten stannar under en procent i år, och prognoserna för nästa år, som talade om en tillväxt på omkring 1,5 procent skrivs antagligen ned.

Prognoser är bara kurvor på papper och Power Point-presentationer.
De senaste dagarna visar den verklighet som kurvorna försöker beskriva.
I tisdags meddelade verkstadskoncernen Metso att den minskar sin arbetsstyrka med 630 personer. Som orsak anger företaget att efterfrågan på pappersmaskiner har minskat, och att ingenting tyder på att inte minskningen är permanent. IT-baserad kommunikation har kopplat greppet om det traditionella pappersburna informationsflödet.
Ett annat utslag av samma kris är att först Sanomakoncernen med Helsingin Sanomat och sedan TS-koncernen som ger ut Turun Sanomat har meddelat om samarbetsförhandlingar som kan resultera i att cirka 220 personer förlorar jobbet.
Metso meddelade om massuppsägningarna en vecka efter att styrelsen föreslog att ägarna ska belönas med en extra dividend. Dividendplanerna i allmänhet och tidpunkten i synnerhet väckte förstås stark kritik, och i går meddelade Metsos styrelse att man tar tillbaka förslaget.
Staten är Metsos största ägare, med 11 procent. Om staten är ägare i ett industriföretag ska ägandet löna sig. I det avseendet hade den extra utdelningen varit välkommen. Men om Metso satsar resurserna på att utveckla andra grenar av sin verksamhet och den vägen minska behovet av uppsägningar kan det på längre sikt kan vara lika lönsamt för den statliga ägaren som dividendutbetalningen.

I onsdags meddelade finanskoncernen OP-Pohjola, att man inleder samarbetsförhandlingar som kan resultera i att personalen minskar med 900 personer. OP-Pohjola ska minska sina kostnader med 150 miljoner euro per år för att kunna hantera ökande risker och nya pålagor på banksektorn. Hälsningen gick direkt till regeringen som nästa år tar i bruk en ny bankskatt.
Hittills under det här året har omkring 12000 arbetstagare sagts upp, de flesta från Nokia.

I den här regionen är trenden likadan. I onsdags meddelade verkstadsföretaget Komas att man lämnar Karis, 29 personer som har jobbat för företaget i Sisus fabrik hotas av arbetslöshet.
Hoppet om att ståltillverkningen i Koverhar och Dalsbruk ska komma i gång med nya ägare minskar hela tiden. I tisdags sade konkursförvaltaren Hannu Ylönen rakt ut till den samlade f.d. FN-steelpersonalen i Dalsbruk att de inte ska räkna med någon framtid vid valsverket, det är osannolikt att verket startar igen. För masugnen i Koverhar är utsikterna ännu dystrare, om smältverket skulle startas igen ställs det mycket hårda krav på utsläppen. Risken är att ingen kan starta upp masugnen eftersom det kräver så dyra utsläppsrätter.
Om det verkligen går så att en potentiell ny ägare backar ur för att utsläppsrätterna blir så dyra kan man säga att priset för EU:s aktiva och ambitiösa klimat- och miljöpolitik betalas av hundratals arbetslösa finländska stålarbetare, och av samhället som går miste om skatteintäkter, betalar arbetslöshetsersättningar och ordnar omskolning. I ett EU-perspektiv är det ett exempel på en strukturomvandling där Europa inte längre är attraktivt för den tunga industrin. Men de nya, ersättande jobben har inte uppstått ännu. Den industriella avvecklingen går alltför fort.

En del av uppsägningarna beror på permanenta förändringar i verksamhetsmiljön, det gäller till exempel Metso och Nokia.
Men en allvarligare trend är att tidigare nedgångar har mötts med permitteringar, företag vill ha kvar sin personal när kurvorna vänder uppåt igen.
Under lågkonjunkturen 2008 och 2009 fanns det 90000 permitterade arbetstagare, nu är antalet nere i 20000. Det är inte bara arbetsminister Lauri Ihalainen som har anledning att se bekymrad ut.
Nedväxlingen i Finlands exportberoende näringsliv ser ut att bli långvarig.