Nonchalans i trafiken

Kameraövervakningen gör att risken för en fartsyndare att åka fast ökar, men de oaktiverade kameraskåpen påminner dessutom om vikten av att hålla sig till tillåten hastighet.
Men trots ökad övervakning verkar det som om de finländska bilförarna har blivit nonchalantare när det gäller hastigheterna. Det framgår av en färsk undersökning som Trafikskyddet har gjort.

För tio år sedan sade 10 procent av bilförarna att de aldrig bryter mot hastighetsbegränsningarna. I fjol, när den senaste undersökningen gjordes, hade andelen sjunkit till 5 procent. De som medger att de ganska ofta kör för fort hade ökat från 12 till 18 procent, och de som säger att de ibland bryter mot hastighetsbegränsningarna hade ökat från 35 till 45 procent.
År 2001 sade 32 procent att de mycket sällan kör för fort, i fjol var andelen nere i 24 procent.
Trots att respekten för hastighetsbegränsningarna har försämrats tycker finländarna ändå att begränsningarna är berättigade. Hälften vill ha lägre farttak, fyrtio procent vill öka kameraövervakningen och nästan lika många vill skärpa straffen.
Men samtidigt verkar det som om man inte ser lika allvarligt på fortkörning som på andra brott mot trafikreglerna.
Över huvud taget verkar finländarna ha en kluven inställning till fartbegränsningarna.
När man själv kör för fort är det inte så farligt. Men de andra som gör det är fartdårar.

Den här inställningen hänger antagligen ihop med en annan attityd som har iakttagits i många undersökningar. Finländska bilförare anser över lag att de själva kör bättre än genomsnittet. Men när de ser sig omkring i trafiken konstaterar de att det finns flera fartdårar än tidigare. Att den här tendensen skapas av alla bilförare tillsammans verkar man ändå inte ta till sig.
Att inställningen till hastighetsbegränsningarna är kluven ser man också i svaren på frågan vad som är viktigare, att inte köra för fort eller att följa den övriga trafikens rytm. Nästan hälften av de tillfrågade, främst män och unga, tycker att trafikrytmen är viktigare än hastighetsbegränsningen.
Det upplevs tydligen inte som lika allvarligt att bryta mot hastighetsbegränsningarna som att strunta i andra trafikregler.
På sätt och vis kan man hävda att lagstiftaren har en viss förståelse för den inställningen, i och med att lindriga överskridningar av farttaket i vissa fall kan kvitteras med bara en anmärkning. Gränsen justerades ändå nedåt för några år sedan då polisen började tillämpa nolltolerans.
Att köra för fort motiveras ofta med att man har bråttom och vill vinna tid. Tidsvinsten är ändå marginell. Den som kör 100 på en 80-sträcka vinner bara en och en halv minut på tio kilometer. Och kör man 90 i stället för 80 vinner man 50 sekunder på tio kilometer.

Ett annat område där nonchalansen har ökat gäller beteendet vid övergångsställena – som inte gör skäl för sin finlandssvenska beteckning "skyddsvägar".
Hälften av fotgängarna upplever enligt Trafikskyddet att bilförarna bara ibland stannar vid övergångsstället. 68 procent säger att det är vanligt att bilar som har stannat vid övergångsstället blir omkörda.
Nonchalansen vid övergångsställena har till och med lett till den bakvända situationen att en del bilförare inte vågar stanna vid övergångsstället om vägen är tvåfilig, de är rädda för att skapa en fälla för fotgängarna.

I fjol omkom 17 personer på övergångsställen, det är det högsta antalet på tio år.
Lagbrott är lagbrott, men att köra litet för fort på en bra väg med gles trafik är trots allt inte lika riskfyllt som att inte bry sig om övergångsställena. När den nonchalansen kombineras med fortkörning skapas dödsfällor där fotgängaren alltid är den svagare.
Ökad övervakning är antagligen det enda sättet att komma åt det här livsfarliga beteendet. Men diskussionen om polisens resurser och prioriteringar handlar just nu om nedskärningar, inte om att öka synligheten på ställen som medborgarna upplever som otrygga.