Talmannens röst

Det partipolitiska celibatet har naturligtvis sprickor. Talmännen är förtroendevalda riksdagsledamöter, och som alla andra har de ett ansvar inför sina väljare. Men talmansuppdraget förutsätter också respekt över partigränserna, talmannen leder riksdagens arbete på ett objektivt och rättvist sätt. Talmansuppdraget har ofta nog varit höjdpunkten på en lång politikerbana, har man varit talman blir man knappast längre statsminister, däremot nog presidentkandidat, och likt Sauli Niinistö, president. I det avseendet var Niinistös karriärutveckling likadan som Urho Kekkonens.

När Paavo Lipponen tog steget från statsministertaburetten till talmanspodiet gjorde han vissa förändringar av rollen. Han höll en högre profil och rörde sig bland medborgarna på ett sätt som påminde om president Martti Ahtisaaris landskapsresor. Både Lipponen och senare Sauli Niinistö tog också ställning till dagspolitiska frågor – i stort sett höll de sig ändå ovanför partipolitiken. Undantag finns förstås, i presidentvalet 2006 varnade talman Lipponen för att Niinistös Natosyn skulle göra Finland till USA:s allierade.
Niinistö drog sig för sin del inte för att kritisera sitt eget Samlingsparti.

Eero Heinäluoma har på sistone kritiserats för att han inte håller tillräcklig distans till sitt parti SDP. Kritiken går ut på att han olikt de nämnda företrädarna inte kommenterar det politiska skeendet på ett allmänt plan, utan med en tydlig SDP-vinkling. Heinäluoma har också rört sig flitigt på olika SDP-tillställningar.
Eero Heinäluoma säger själv att han har varit mindre politisk än föregångarna, och att det han har uttalat sig om har varit sådant som det råder en bred samstämmighet kring, som exempel nämner han veteranernas insatser och äldrevården. 
Till en del handlar det om betoningar och tolkningar, men det går nog att hitta ett socialdemokratiskt eko i några av Heinäluomas aktuella ställningstaganden. I debatten om dimensioneringen av vårdarantalet inom äldrevården tog han klart ställning för SDP:s och minister Maria Guzenina-Richardsons krav på bindande lagstiftning. Han jämförde också kritiken mot Guzenina-Richardson med mobbning.
Eero Heinäluoma var självfallet fullt på det klara med att frågan om vårdarantalet var olöst och skulle komma upp i budgetförhandlingarna. I det läget talade han inte för en förbättring av äldrevården över lag, utan för den modell som SDP-ministern förde fram.

I tisdags, inför inledningen av riksdagens höstsäsong, kommenterade Eero Heinäluoma de politiska utsikterna. Att han tog upp kommunreformen, äldrevårdslagen och eurokrisen är okontroversiellt. Men när han förutspådde att den kommande hösten blir den viktigaste under Finlands hela EU-medlemskap och att besluten som fattas blir lika viktiga som EMU-avgörandet tog han nog ett litet steg in på statsministerns domäner.
Till det kan man förstås säga att Finlands EU-politik visserligen sköts av regeringen och statsministern, men i nära samförstånd med riksdagen. Om talmannen anser att hösten kommer att medföra en förändring av Finlands EU-linje så ska han förstås säga det.
Men när han samtidigt berömde kravet på säkerheter för Finlands krisåtaganden så ställde han sig också bakom SDP:s och finansminister Jutta Urpilainens centrala projekt i regeringsarbetet.

Att Eero Heinäluoma inte har samma rågång till sitt parti som tidigare talmän komprometterar ändå inte hans integritet. Riksdagens talman utformar själv sitt mandat.
Han har själv sagt att han fortfarande företräder sina 10000 väljare och att talmansuppdraget inte gör honom till politisk eunuck.
Däremot är Eero Heinäluomas agerande en klar signal om att talmansuppdraget inte blir slutpunkten för hans politiska karriär.
Han är en stark påverkare (den starkaste?) i sitt parti, och det antas att han gärna står till förfogande om Jutta Urpilainen gör verklighet av planerna att omfördela SDP:s ministerposter när regeringen har kommit halvvägs.
Om han då ersätter Erkki Tuomioja på utrikesministerposten har han skaffat sig en viktig merit inför presidentvalet 2018.