Rättvisan segrade

Förvaring betyder att domen kan förlängas med fem år i taget om risken för återfall anses stor. Förvaring kan i praktiken bokstavligen betyda livstids inlåsning.
I och med domen, som den dömde enligt sin advokat i går inte tänker överklaga, avgjorde tingsrätten i Oslo också den omdiskuterade frågan om Breiviks psykiska tillräknelighet. Åklagarna yrkade på att han skulle dömas till rättspsykiatrisk vård, i enlighet med den första utvärderingen av hans mentala hälsa. Där fann en grupp psykiatrer att han lider av paranoid schizofreni med vanföreställningar och att han var psykotisk när han begick massmorden i Oslo och på Utöya. Indicier på det var bland annat att han hävdade att han handlade på uppdrag av ett icke-existerande terrornätverk.
Men andra psykiatrer gjorde en helt annan utvärdering. Breivik har visserligen en antisocial och narcissistisk personlighetsstörning, men han är inte psykotisk, han förstår vad han har gjort, och han kan dömas för sina handlingar.
Den linjen blev alltså också tingsrättens.

I och med det har Anders Behring Breivik placerats under rätt etikett. Det har också avspeglats i sättet han beskrivs på i offentligheten. I början var han "massmördare", nu kallas han terrorist. Betydelseskillnaden är viktig. En massmördare kan vara offer för sitt eget sjuka psyke, terroristen har ett uttalat politiskt mål. Terrordådet är ett extremt medel att nå målet, det är inte följden av okontrollerbara vanföreställningar.
Och världshistorien är full av händelser där den enes frihetskämpe är den andres terrorist.
Terrroristen Breivik valde dessutom sina offer för att förorsaka största möjliga skada på sin självutnämnda fiende, den norska socialdemokratin.

Den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad skrev i torsdags en debattartikel i Dagens Nyheter där hon problematiserade frågan om påföljden för Breivik. En av hennes konklusioner var att mördaren faktiskt har fått allt han kunnat önska sig – och nu också det straff han ville ha. Han har blivit sedd, han står i centrum för världens uppmärksamhet, och han har meningsfränder.
Den humana norska lagstiftningen gör till och med att han från sin cell kan korrespondera med sina anhängare, under fängelsetiden har han fått omkring sexhundra brev från hela världen, de flesta från högerextremister i Tyskland, Sverige, Storbritannien och Ryssland. Breivik får ha en dator, utan nätkontakt, han besvarar breven, och lägger ut texten om sina framtidsplaner. Så länge han inte förespråkar våld i sina brev får han sända dem, och mottagarna kan se till att de blir spridda.
Vilken annan terrorist i världen kan sitta i sin cell och sprida sin propaganda, med god hjälp av fängelsets egen utrustning, frågar Åsne Seierstad.

Terroristen ville krossa det norska samhället, men nu njuter han i stället av alla rättigheter som en human lagstiftning ger honom. Det är lätt att tycka att det är mycket mera än han förtjänar.
Samtidigt är det klart att Norge inte kan handla annorlunda. Breivik behöver inte psykisk tvångsvård, då måste han behandlas som vilken annan dömd brottsling som helst. Att förklara honom sinnessjuk och tvångsvårda honom hade varit detsamma som att använda psykiatrin som en straffmetod, men så kan en rättsstat inte göra. I diktaturer, som Sovjetunionen, var det däremot ett standardförfarande.
Breivik har en övertygelse, det är en vidrig övertygelse, men det finns ingen psykiatrisk metod som botar högerextremism, främlingsfientlighet, rasism, eller tron att extremt våld är en användbar politisk metod.

Terrorn i Oslo och på Utöya har i alla fall skingrat vanföreställningar som samhällets terrorbekämpare möjligen har haft. Extrem islamism är bara en av terrorns drivbänkar, den högerextrema rasismen har lika fruktbar och välgödslad mylla.
Och nu har den också en ideolog och martyr som bygger sitt nätverk utifrån det norska fängelseväsendets säkraste cell. Ta åtminstone datorn av honom, hans yttrandefrihet tillgodoses nog också med papper och blyertspenna.