Storslagen OS-show

Avslutningen höll samma ton som inledningen, där tyngdpunkten också låg på underhållning, och till och med drottning Elizabeth ställde upp. 
Arrangemangen präglades enligt rapporterna av brittisk vänlighet, britternas goda humör växte förstås i takt med framgångarna på tävlingsarenorna.
BBC jämförde förväntningarna på arrangemangen med det verkliga utfallet, och betyget blev genomgående högt. Det blev inget trafikkaos, och inga terrorattacker, kanske beroende på att det massiva säkerhetsuppbådet verkligen avskräckte dem som eventuellt hade planerat något angrepp.
Till och med vädret i London var bättre än man hade vågat hoppas efter den våtaste sommaren i mannaminne i sydöstra England.
Storbritannien presenterade sig som en framtidsintriktad och avspänt rolig nation med gott självförtroende, sammanfattade BBC:s inrikeschef Mark Easton.
Det var en annan attityd än den pompösa och självförhärligande nationalism som Kina visade upp för fyra år sedan.

Men dopningsskandaler klarade Londonspelen sig inte ifrån, låt vara att avslöjandet att vitryskan Nadezjda Ostaptjuk som segrade i damernas kulstötning var dopad kom när spelen redan hade avslutats. Ostaptjuks fuskande visar att inte ens det heltäckande kontrollnätet vid världens mest prestigefyllda idrottstävlingar avskräcker idrottare och deras bakgrundskrafter från att försöka förbättra prestationerna med förbjudna medel.
Så länge toppidrottare på olympisk guldnivå avslöjas så finns det alltid en skymt av misstänksamhet kring hela toppidrotten. Är idrottaren ren, eller är det så att dopningsindustrin nu ligger före kontrollsystemen?

De gamla världsrekorden som fortfarande står i DDR-idrottares namn är en påminnelse om hur långt man kan nå när dopningen blir en systematisk del av den nationella idrottspolitiken. DDR-rekorden visar också hur det går när idrotten ges en alltför stor betydelse i det nationella identitetsbygget, och resultaten ska nås till vilket pris som helst.
Nu är incitamenten annorlunda, toppidrott är en miljardindustri där frestelsen att ta till förbjudna metoder för den ekonomiska vinningens skull kan bli övermäktig. Men som DN:s Johan Croneman skrev, en dopad Usain Bolt skulle förstöra absolut allt.

Idrott handlar om kamp på största allvar, och tv-rutan visar att både förlorarens besvikelse och vinnarens glädje går djupt. Tävlingarna bjuder in åskådaren till ett drama med en inbyggd spänning som man inte behöver vara grenexpert för att ta del av.
I OS tävlar världens bästa om att vara den bästa av alla. Hundratals miljoner tv-tittare runt om i världen vill ta del av den dramatiken – samtidigt som de exponeras för de kommersiella krafterna som betalar stora summor för synligheten.
Arrangörerna i London bjöd inte bara på god underhållning, de gick antagligen längre än någon annan när det gällde att värna om sponsorernas intressen.

Finlands framgångar blev anspråkslösa, i medaljstatistiken stannade Finland på sextionde plats, Danmark tog plats 29, Norge 35 och Sverige 37.
Men Finland är inte bättre än så här.
Minister Alexander Stubb vill nu koppla in näringslivet i projektet att lyfta den finländska toppidrotten. Han sätter tio medaljer i nästa OS i Rio de Janeiro som mål. För att nå dit borde man bilda en grupp på 40 – 50 idrottsmän, som skulle anställas av var sitt företag för fyra år. Det skulle göra det möjligt för idrottaren att träna professionellt och på heltid, utan ekonomiska bekymmer.
I gengäld skulle företaget få en synlig pr-figur.
Så till vida är tanken realistisk att de offentliga satsningarna på toppidrotten säkert inte ökar. Behövs det mera pengar måste de komma från näringslivet, som ju redan nu är den viktigaste sponsorn för all idrott.
Det kan vara värt att pröva om utfallet blir bättre om sponsorpengarna går direkt till idrottaren i stället för att gå via byråkratin i de olika grenorganisationerna. Men hur motiverar storföretag som gör tusentals anställda arbetslösa att de skulle betala lön åt en idrottare i fyra år?