Med kluven tunga

Det var först när eurokrisen såg ut att drabba också Italien som Berlusconis regering avgick och ersattes av en tjänstemannaregering under teknokraten och den tidigare EU-kommissionären Mario Monti.
Italien har gjort en hel del nödvändiga åtstramningar, och när Monti i slutet av förra veckan var på besök i Finland uttryckte han en viss frustration över att finansmarknaderna inte uppskattar den italienska regeringens åtgärder utan fortsätter att kräva höga riskpremier i räntan på landets statsskuld.

Monti hade många möjligheter att redogöra för sin syn på eurokrisen och att försöka övertyga sina värdar om att Italien inte är något krisland. Tvärtom, Italien är den tredje största finansiären efter Tyskland och Frankrike för EU:s krispaket.
Samtalen mellan statsminister Jyrki Katainen och Mario Monti var översvallande hjärtliga, Katainen försäkrade att också Monti betonar vikten av att följa EU:s gemensamma spelregler, och att han förstår att Finland vill att man håller fast vid ingångna avtal.
Monti öste dessutom beröm över Finland som ett land som har skött sin ekonomi exemplariskt.

Men i en lång intervju i måndagens Der Spiegel gav den italienske premiärministern helt andra signaler. 
Bland annat kritiserade han de nationella parlamentens inflytande på krishanteringen. Visst ska regeringarna följa parlamentets riktlinjer, men varje regering måste också fostra och utbilda parlamenten, sade Monti.
Uttalandet väckte politisk storm i Tyskland, Monti kritiserades både av regeringspartierna och oppositionen, och han försökte senare modifiera sina synpunkter.
I den tyska tidningen hade den italienske premiärministern inte något gott att säga om Finland. Tvärtom, han återkom till ett tema som han förde fram för några veckor sedan, att "vissa nordliga länders" politik driver upp räntenivån i krisländerna.
Nu pekade han direkt ut Finland, som enligt Mario Monti skadar trovärdigheten hos de beslut som man mödosamt har kommit fram till vid EU:s toppmöten genom att genast efter mötena ifrågasätta det man kommit överens om. 
Tidigare i intervjun varnade han för att växande misstro och fördomar mellan de nordliga och de sydliga EU-länderna, framför allt mellan Italien och Tyskland, kan leda till att hela det europeiska projektet går om intet.

I går visade det sig att intervjun hade gjorts redan i mitten av juli, alltså innan Monti besökte Finland. Statsminister Jyrki Katainen konstaterade i går att han och Monti i god anda hade diskuterat det som Monti tog upp i Der Spiegel. 
Finlands krav på säkerheter har skapat irritation bland andra EU-länder. Det här kan ha bidragit till Montis utspel.
Men om Mario Monti hade varit lite mera påläst när det gäller finländsk inrikespolitik skulle han förstå att säkerheterna är en av förutsättningarna för att Finland nu har en regering där två stora Europavänliga partier dominerar. Tror Monti att krismötena skulle vara lättare om Finland representeras av Timo Soini än av Jyrki Katainen eller Jutta Urpilainen?
Nu gjorde den långa tiden mellan intervjun och publiceringen att Italiens premiärminister såg ut att tala med kluven tunga. Följden blev att han kom att stärka de fördomar han själv varnar för.

Vill man hitta en enkel förklaring till Montis dubbla budskap, ett i Finland, ett avsett för vidare spridning via Der Spiegel, så handlar det om politisk taktik och maktspel.
Axeln mellan Berlin och Paris försvagades av det franska presidentskiftet, i stället har de folkrika Medelhavsländerna funnit en gemensam linje som går stick i stäv med Tysklands, och "vissa nordliga länders" prioriteringar.
I Der Spiegel vill Monti inte betona den intressekonflikten, däremot passar det bra att skylla krishanteringens anspråkslösa resultat på ett EU-land med mindre politisk tyngd.
Monti lät sig inte hindras ens av Spiegelreportrarnas invändning att problemet handlar om överskuldsättning och inte om presskonferenser.