Äganderätt och allemansrätt

Sammanlagt kommer omkring 12000 plockare till Finland från länder med visumtvång, men 8000 jobbar på bärodlingar. De flesta kommer från Thailand.
Bärplockarna utnyttjar allemansrätten, som i det här fallet betyder att de får plocka oberoende av vem som äger marken.
Alla ser inte deras verksamhet med blida ögon, trots att de i nationalekonomisk mening gör betydligt mera nytta än skada. Bärskörden är omkring 500 miljoner kilo, men bara en tiondedel, 50 miljoner, tas till vara. Andra uppskattningar gör gällande att omkring 80 procent av bären stannar kvar i skogen.
Det betyder förstås inte att de går till spillo, de är värdefull näring för både stora och små djur. Har björnarna gott om bär i skogen behöver de inte söka sig nära människoboningar när de tankar inför vintersömnen.
Jord- och skogsbruksminister Jari Koskinen, Saml, föreslår nu att det kommersiella bärplockandet ska regleras genom överenskommelser mellan det företag som organiserar bärplockandet och markägarna.
Han ifrågasätter om det fortfarande handlar om allemansrätt när busslaster med bärplockare skjutsas ut i terrängen.
Någon skärpt lagstiftning vill han ändå inte se.

Jari Koskinen vill alltså värna om skogsägarnas äganderätt till sina bärmarker.
Det är helt annat ljud i skällan när det handlar om äganderätten till fiskevatten.
För en månad sedan ändrades lagen om fiske så att företagare som kallas fiskeguider kan ordna turistfisketurer för högst sex deltagare på snart sagt vilka skärgårdsvatten som helst, utan att behöva tillstånd av vattenägaren. Fiskeguiden tar naturligtvis betalt för sina tjänster, som kompensation får vattenägaren en cent per hektar, femhundra hektar betyder fem euro i kompensation – men mindre ersättningar än 30 euro betalas inte.

Kommersialiseringen av fiskerätten är en logisk följd av den hårt kritiserade lagen om spinnfiske, där det länsspecifika fiskekortet gav rätt att fiska också på privata vattenområden. Den lagen väcker fortfarande bittra känslor i skärgården, och de får hela tiden ny näring.
I botten handlar också det här om en tillämpning av allemansrätten, men det finns hänsynslösa individer som inte begriper att allemansrätten innebär både rättigheter och skyldigheter. Stöddiga spinnfiskare som blir hotfulla när en strandägare vill bli av med dem från sin brygga väcker ingen respekt vare sig för fritidsfiskare eller för de lagstiftare som faller till föga för den högljudda fritidsfiskelobbyn.

Men när det gäller blåbär och hjortron måste alltså en starkare form av äganderätt gälla, tycker Samlingspartiets minister. Centerns Kimmo Tiilikainen tycker för sin del att den kommersiella bärplockningen kunde koncentreras till statens eller de stora skogsbolagens marker.
Privata markägare ska skonas från intrång, privata vattenägare får finna sig i att deras egendom är öppen för allmänt och kommersiellt bruk. Att företrädare för två icke-socialistiska partier har så selektiv syn på privat ägande kunde vara förvånande, men är det egentligen inte om man tänker på den röstpotential som finns hos fritidsfiskarna och deras organisationer jämfört med den samhälleliga tyngd som några tusen säsongarbetande utländska bärplockare besitter.

Det är klart att det behövs klara spelregler när det gäller bärplockande inom allemansrättens ram. Konflikter kan till exempel uppstå om bärplockarna rör sig alltför nära bebyggelse – alltså i områden som man lätt kommer till med bil. Det är naturligtvis på bärföretagets ansvar att se till att den sortens friktioner elimineras. Det är också deras skyldighet att se till att plockarna har hyggliga boendeförhållanden och får en anständig lön för mödan.
Finländare som snörper på näsan åt thailändska bärplockare kan gärna påminna sig om att utan dem skulle våra goda och nyttiga blåbär stanna kvar i skogen och inte hamna i marketarnas frysdiskar. Själva ids vi ju inte plocka dem.