Förbundsstaten Europa?

Men det är inte realistiskt, och det skulle vara en katastrof både för de enskilda länderna och för Europa.
Det säger Nils Torvalds, färsk europaparlamentariker för Svenska folkpartiet.
Torvalds säger i Hbl att de tre senaste åren har visat att beslutsstrukturen i EU inte fungerar, och att det gör att man inte kan lösa de verkliga problemen.
Men samtidigt som han menar att en fördjupad integration är den enda framkomliga vägen medger han att det är mycket svårt att få fram den totala enighet bland medlemsländerna som krävs för att ändra EU:s grundfördrag.

Nils Torvalds sätter fingret på den mest uppenbara lärdomen av den pågående finanskrisen. EU förmår bara reagera, men inte agera aktivt. Och åtgärderna kommer för sent och är otillräckliga, de hjälper bara för stunden. Och stunderna då de hjälper blir allt kortare.
Man kan jämföra med USA:s hantering av krisen 2008, den som utlöstes av att bankirföretaget Lehmann Brothers tilläts gå i konkurs.
Både den federala regeringen, med presidenten i spetsen, och centralbanken agerade snabbt och resolut, de nödvändiga institutionerna skapades och Fed såg till att det inte blev någon bankpanik. Och finanssystemet tillfrisknade, även om recessionen blev långvarigare än man hade hoppats.

EU:s och euroländernas krishantering har däremot bestått av det ena panikdrivna toppmötet efter det andra, urvattnade kompromisser som "marknaden" för länge sedan har genomskådat.
Under tiden är eurozonen på god väg att bli det som det inte skulle få bli: en transfereringsunion där resurser som skapats i länder med bättre ekonomi används för att hålla de svagare länderna flytande.
Att det har blivit så här beror litet förenklat på att den gemensamma valutan inte backas upp av en gemensam finanspolitik. Grekland kunde skuldsätta sig utan måtta eftersom ankaret i eurozonen består av den urstarka tyska ekonomin. Men när Tyskland kräver finansdisciplin i Grekland jämförs Angela Merkel med Hitler i den grekiska debatten.

En förbundsstat skulle säkert ha bättre verktyg för att lösa krisen än de som nu står EU till buds.
I en förbundsstat skulle det också finnas en demokratiskt förankrad regering, vars förtroende mäts i ett folkvalt parlament. Nu agerar EU-kommissionen i en demokratisk gråzon. 
Men, och det är den största invändningen mot en europeisk förbundsstat: då flyttar makten från de enskilda länderna till parlamentet i Bryssel. Där är Finlands och de andra mindre ländernas nationella inflytande lika med noll.
En europeisk förbundsstat skulle naturligtvis styra den ekonomiska politiken i Europa. Hur stor del av Finlands statsbudget – finländska skattemedel – skulle då ligga under riksdagens kontroll, och hur mycket skulle Bryssel kontrollera?

De som förespråkar en förbundsstat säger att man inte ska jämföra med USA, "lösningen skulle vara helt annorlunda", säger till exempel Liisa Jaakonsaari.
Hur då? Delstaterna i USA har långt gående autonomi, bland annat kan de bestämma över så fundamentala frågor som om de vill tillämpa dödsstraff eller inte.
Men de har inget som helst inflytande över USA:s utrikes- försvars- eller finanspolitik.
Skulle förbundsstaten EU – "Europa" skulle den säkert kalla sig – tillåta medlemsländerna (delstaterna?) att ha egna arméer? Eller skulle "Europas president" (i dag den färglöse Herman van Rompuy) vara överbefälhavare också i Finland? Skulle han få makten över Frankrikes eller Storbritanniens kärnvapenarsenaler?

Finland är ett pragmatiskt land när det gäller stora politiska avgöranden, och det kanske ligger inom de osannolika möjligheternas gräns att vårt land kunde acceptera någon slags förbundsstatsmodell trots att det innebär en inskränkning i den nationella suveräniteten.
Men att den axel som nu dominerar EU, Tyskland och Frankrike, efter folkomröstningar skulle gå med på att Bryssel skulle få ta över beslut som dittills har fattats i Paris eller Berlin är nog en ren utopi, åtminstone om perspektivet är kortare än de 200 år som det har tagit att forma Amerikas Förenta Stater.