Bindande eller inte?

Kring den frågan har det nu uppstått en debatt, där det är oklart vad den ansvariga ministern Maria Guzenina-Richardson (SDP) egentligen anser.
Ett lagförslag om äldrevården förbereddes redan av den förra regeringen. Men i augusti i fjol sade Guzenina-Richardson att hon inte för det förslaget vidare eftersom det saknar rekommendationer om vårdarantalet. Senare upprepade hon att det behövs en bindande skrivning i lagen.
Men när arbetsgruppen som förberedde den nya lagen presenterade sitt förslag i april ville den inte slå fast något minimiantal, och då var ministern av samma åsikt.

Men i slutet av förra veckan meddelade Maria Guzenina-Richardson överraskande i Helsingin Sanomat att hon har ändrat uppfattning. Nu vill hon igen att minimiantalet vårdare när det gäller äldrevård som ges dygnet runt, alltså långvård ska slås fast i lagen med bindande verkan.
Hon går inte med på att hon skulle ha bytt fot. Men hon säger att hälften av utlåtandena om arbetsgruppens betänkande är för en bindande skrivning, och hälften är emot. Då är det hennes politiska bedömning som avgör, och hon vill alltså att antalet vårdare ska nämnas i lagen.
Ministern ägnar sig alltså åt politisk styrning. Hon kör över sin egen arbetsgrupp – som hon till och med kallar "prestigefylld" – och låter sin politiska uppfattning väga tyngre än experternas åsikter. Det är inget illa i det, politiker förväntas tänka själva utgående från sin samhällssyn.
Men få se om det blir ett likadant ramaskri som när försvarsminister Stefan Wallin idkade politisk styrning när det gällde nedskärningarna i truppförbandsnätet. Får vi se Guzenina-Richardson sitta ensam i regeringsbåset i riksdagen medan ledamöter både från regeringspartierna och från oppositionen öser galla över henne?
Knappast.

Det finns goda motiveringar både till att slå fast ett minimiantal vårdare och att ha en mindre kategorisk skrivning.
Det råder stor enighet om att för få vårdare är en viktig orsak till bristerna i dagens äldrevård. När det gäller att ta hand om skröpliga och förvirrade gamla finns det ingenting som kan ersätta medmänsklig närhet och omsorg. 
Det finns rekommendationer, men så länge de inte är inskrivna i lagen behöver kommunerna, som står för största delen av äldrevården, inte följa dem. När personalen är underdimensionerad i förhållande till behovet handlar det sällan om likgiltighet, däremot nog om knappa ekonomiska resurser.
Att skriva in en minimibemanning i lagen gör det svårt för vårdproducenterna att pruta på personalen, samtidigt är det en klar viljeyttring från riksdagens sida. Det är också ett tecken på att de politiska beslutsfattarna har tagit den långvariga diskussionen om bristerna i åldringsvården på allvar.

Om minimiantalet vårdare inom långvården slås fast i lag beräknas det enligt Kommunförbundet kosta upp emot 240 miljoner euro . Men Maria Guzenina-Richardson har inga sådana pengar att lova åt kommunerna, i själva verket säger hon inte ett ord om ekonomin i intervjun där hon berättar om sin nygamla inställning.
Kommunförbundet motsätter sig minimibestämmelserna med motiveringen att kommunerna inte vill ta de här kostnaderna på sig. Men om det ändå blir en sådan lag betyder det att kommunerna måste göra nya prioriteringar i sina vårdbudgeter. Det som läggs på långvården tas någon annanstans ifrån.

Men trenden i äldrevården har redan länge gått från anstaltsvård till öppen vård, de gamla ska bo hemma så länge som möjligt – och inte sällan betydligt längre än vad som i själva verket är möjligt. "Öppen vård" som består av några snabba besök hos en ensam och sängbunden åldring är lika oförenligt med begreppet vårdkvalitet som när en ensam nattskötare ansvarar för tiotals åldringar på en avdelning.
Att göra en norm lagstadgad inom en sektor av äldreomsorgen kan lätt leda till att övriga vårdformer, som inte precis är överresurserade, får ännu svårare att uppfylla kvalitetskriterierna.
Maria Guzenina-Richardsons politiska styrning kunde gärna åtföljas av en konsekvens- och resursbedömning som ser till äldreomsorgen som helhet.