Bra för eleverna

Då grundskolans timfördelning ses över och reformeras är det självklart att det uppstår debatt. I fall inget görs knorras det, ifall ett ämne får fler timmar väcks kritik och ifall ett ämne får färre timmar höjs kritiska röster. Frågan engagerar de flesta samtidigt som åsikterna och intressena går i kors. Därför är det också en knepig fråga för politikerna.
Redan den förra regeringen gjorde ett allvarligt försök att se över timfördelningen i grundskolan, alltså årskurserna 1-9, men gick bet på uppgiften. Politisk enighet nåddes inte och tiden tog slut.
Den nuvarande regeringen tog upp stafettpinnen och skrev in i sitt regeringsprogram att timfördelningen bör reformeras. Den här gången lyckades det. I torsdags kunde ett resultat presenteras.

Det är fråga om en reform som till stora delar bör få ett gott betyg.
Vinnare är historia och samhällslära som får två årsveckotimmar till, gymnastik likaså två timmar till samt musik och bildkonst en timme till för bägge.
Förlorare är religions- och livsåskådningskunskap som går miste om en årsveckotimme, tillsammans med några valfria ämnen.
En årsveckotimme motsvarar 38 timmar, det vill säga i medeltal en lektion varje vecka under ett läsår.

För att klara av ett liv i vårt samhälle krävs kunskaper om det. Samhällslära med praktisk ekonomi är oerhört viktiga ämnen i detta avseende och ger den unga människan den baskunskap och grunderna i de färdigheter som behövs för att förstå och klara sig i samhället. Genom att känna till hur det tidigare såg ut är det lättare att förstå dagens samhälle, där behövs undervisning i historia. Det gäller att få ett grepp om stora helheter vilket kräver fler lektioner än hittills.
En välmotiverad ändring då två årsveckotimmar nu läggs till.
För att balansera upp de teoretiska ämnena är det likaså välkommet att undervisningen i konstämnen och gymnastik utökas.
Många ungas kostvanor har försämrats och de som inte idrottar aktivt har dessutom i många fall en dålig kondition. Detta märks också i beväringarnas kraftigt försämrade form. En årsveckotimme gymnastik till är en liten förbättring. Ändringen löser inte problemen, men det är ett plus och kan dessutom öka intresset för att idrotta också på egen hand.

Den negativa kritiken mot timfördelningsreformen gäller i huvudsak nedskärningen av resurserna för religions- och livsåskådningskunskap. Kristdemokraternas Päivi Räsänen såg detta närmast som en försvarssege – ett tidigare bud var att nedskärningen skulle bli två eller till och med tre årsveckotimmar.
Bland andra biskop Björn Vikström påpekar i en insändare i VN (29.6) att "beslutet strider mot regeringsprogrammet som vill öka värdefostran i skolan". För att stöda etisk fostran borde religions- och livsåskådningsundervisningen i stället stärkas, resonerar man från kyrkans sida.
Religionen har fortfarande ett betydande antal årsveckotimmar – lika många som samhällslära och historia har tillsammans i dag. Frågor om etik och värderingar är givetvis viktiga – det visar all världens elände i vårt samhälle – men det bör ingå i snart sagt varje ämne, inte enbart i religions- och livsåskådningskunskap.
För att timfördelningsreformen ska få bästa möjliga totaleffekt krävs ett kompletterande gott arbete då läroplanerna med den nya timfördelningen som grund i sinom tid görs upp.

Utöver ovanstående ändringar kommer också undervisningen i B1-språket att tidigareläggas. Det här innebär att finskspråkiga elever kommer att börja läsa svenska redan sista året i lågstadiet, i stället för första året i högstadiet.
Det är en välkommen förändring.  Ju tidigare de finska eleverna blir bekanta med svenskan, desto lättare har de att tillgodogöra sig språket.
Tyvärr kombineras förändringen inte med ökade årsveckotimmar, vilket innebär att nuvarande antal sprids ut på fyra år i stället för tre. Ordförande för språklärarnas förbund, Kari Juhkarainen ser här en potentiell risk.
Han håller med om att man lär sig språk bättre som yngre, men då samma undervisning sprids på ett år till blir det färre timmar i svenska i högstadiet. Det kan tvärtom resultera i att kunskaperna i svenska blir sämre i stället för bättre.
Det är inte målet med förändringen.