Samförstånd genom tvång?

Vi har också fått veta att regeringen den 5 juni fattar beslut om hur reformen ska gå vidare och att ett meddelande därefter ges till riksdagen. I och med det får också hela riksdagen diskutera reformen.

Vad kommunerna egentligen tycker om reformplanen kan verka tvetydig på grund av att svaren har tolkats så olika. Kommunminister Henna Virkkunen (Saml) har valt att tolka svaren som att en stor del av kommunerna anser att det behövs en kommunreform. Det gör de också, strängt taget, men det förslag som kommunerna nu har tagit ställning och som har utarbetats av Finansministeriets tjänstemän har fått ett helt annat mottagande.
Över hälften av kommunerna säger att de inte ens är beredda att låta göra en utredning kring de fusioner den föreslagna kartmodellen skulle förutsätta. Bara en femtedel av kommunerna ger grönt ljus för kartan och inte en enda av ministeriets så kallade utredningsområden omfattas av samtliga kommuner som ingår där.

Finansminister Jutta Urpilainen upprepade som partiordförande vid SDP:s pågående partikongress att man inte vill köra över kommunerna, att reformen ska ske i samförstånd med kommunerna och att partiet motsätter sig tvångsfusioner.
Urpilainen sade vidare till Helsingin Sanomat att det tjänstemannaförslag inklusive kartor som har varit föremål för kommunernas utlåtanden är orealistiska.
Om det är så kan man fråga sig om inte signalerna har gått fram till tjänstemännen. I gårdagens HS citeras en ny promemoria som tjänstemän som bereder kommunreformen för regeringen har gjort upp.

Enligt PM:n föreslås stora sammanslagningar kring Helsingfors, Tammerfors och Åbo, trots att det råder ett stort motstånd mot detta i många av de berörda kommunerna. Enligt tjänstemannapappret kunde tvångsfusioner också komma i fråga ifall de krav som kommer att ställas i den nya strukturlagen, som ska bli klar senare i år, inte uppfylls.

Det är givetvis en definitionsfråga vad som är tvång och vad som inte är tvång. Ifall den kommande lagen innehåller hårda kriterier och de inte kan uppfyllas så har kommunerna inget annat val än att gå samman – mot sin egen vilja. Det är inte långt ifrån tvång, låt så vara kanske nödvändigt i många fall.

Det nya tjänstemannaförslaget är enligt HS mycket tydligt i fråga om vem som kommer att hålla i trådarna. Det blir staten, eftersom kommunerna inte kan se till helheten utan i huvudsak utgår från endast den egna kommunens bästa.
Vad Urpilainens löfte om att kommunreformen ska förverkligas i samförstånd med kommunerna innebär återstår att se.

Förslaget till lag för kommunstrukturen kommer utöver kriterier för hela reformen med riktgivande siffror säkert också att innehålla framtida modeller för hur social- och hälsovården ska byggas upp och administreras.
För att kommunerna ska kunna anse sig involverade borde en ny utlåtanderunda göras då en ny modell för strukturreformen inkluderande social- och hälsovården finns. Den bör dessutom ha regeringens stöd, så att inte politikerna i regeringspartierna igen konstaterar att det är ett tjänstemannaförslag som är orealistiskt.