Mer än personval

Veckoslutet kring månadsskiftet är vikt för skolavslutningar och därmed otänkbart för partikongresser. Men genast därpå följande veckända kommer Centern samman till megamöte i Rovaniemi och SFP till finlandssvenskt toppmöte i Karleby. Räckan av partisammankomster avslutas 15-17 juni då Samlingspartiet samlas, precis som Centern i Rovaniemi.
De tre övriga riksdagspartierna, Sannfinländarna, Vänsterförbundet och Kristdemokraterna samlas först nästa år.

På förhand sett koncentreras det största intresset till Centerns möte. Förra statsministern, partiordförande Mari Kiviniemi ska få en efterträdare efter bara två år som partiboss.

Redan nu pågår medlemsomröstning, men det är partikongressen som suveränt väljer ordförande. Ifall någon av kandidaterna får en klar majoritet av partimedlemmarna kan det vara riktgivande för utgången i Rovaniemi, men i övrigt är det en relativt öppen affär, kanske främst mellan veteranen Paavo Väyrynen och den yngsta av de fyra ordförandekandidaterna, riksdagsledamot Tuomo Puumala.

Också SFP väljer ny ordförande efter Stefan Wallin och kampen mellan Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson väntas bli jämn. Det upplevs som spännande i Svenskfinland, men på riksplan kommer det valet nog i skuggan av Centerns samma veckoslut.

Andra ovissa ordförandeval står inte på agendan, men SDP ska välja en ny partisekreterare, vilket också väcker intresse.
Personval är viktiga, de personer som väljs till de ledande posterna inom de politiska partierna sätter de närmaste åren sin stämpel på sina egna partier och i varierande mån på hela den finländska politiken.

Partikongresserna är mer än personval, de är viktiga arenor för politisk debatt och politiska linjedragningar. Politiska program diskuteras och godkänns, kommunikéer ges och hundratals motioner behandlas.

Varje riksdagsparti kan på sin kongress slå fast linjen för hur de stora aktuella politiska frågorna ska lösas och hur framtidens utmaningar och möjligheter ska tacklas. Det finns chans att markera skillnader till andra partier, att göra tydliga prioriteringar.

Timo J Tuikka är fri forskare och jobbar som bäst på en bok om Finlands demokratiska historia. Han skrev i gårdagens Helsingin Sanomat en debattartikel under rubriken "Partierna har tappat bort sig själv".

Enligt Tuikka har partierna kommit in i en ond cirkel – för att locka en så bred väljargrupp som möjligt har de politiska programmen blivit allt rundare i kanterna.

Han har rätt, det har skett en rörelse mot mitten, både från höger och från vänster. Partierna är mer benägna än tidigare att fånga strömningar som är i tiden och lägga sig i huvudfåran. Samtidigt har populismen haft framgångar och det förefaller som om populism föder populism samtidigt som politiken blir allt grumligare.

De fem förestående partikongresserna får gärna rensa upp, förtydliga de politiska linjerna och ge svar på entydiga frågor. Vad står de för, vem och vad arbetar de för, hur ska Finland se ut, hur ska vi nå dit och vilken är Finlands plats i Europa och världen?

De gröna är som sagt först ut och har liksom de andra partierna det förestående kommunalvalet som ett tema. De betonar bland annat öppenhet i beslutskulturen och talar för en borgmästarmodell som skulle ge möjligheter att påverka valet av stadens ledning för varje valperiod. Ett bra exempel på konkreta politiska förslag.

Det var tänkt att den ryska miljöaktivisten Jevgenia Chirikova skulle ha talat vid partikongressen, men hon greps under en Putinkritisk tillställning i Moskva i torsdags. Programpunkten om den ryska demokratins tillstånd fick ännu en anledning till att hållas på agendan.