Kapitalismen är livsfarlig

Samhälle Riksdagsassistent Veronika Kalhori (HBL 9.11) förespråkar ekonomiskt rättvis och vettig politik, jämställdhet och rätt till arbete. Utöver solidaritet är stimulans den enda konkreta lösningen hon erbjuder. Som doktor i biovetenskaper är Kalhori kanske medveten om att skördarna per areal fyrtiofaldigats med konstgödsel, främst fosfor. Brytbar fosformalm finns på en handfull ställen och uppskattas räcka tre till fyra årtionden. Vad Kalhori förespråkar (i ekonomiska termer) är att vi struntar i att matproduktionen kan falla med 97,5 procent.

Politiker skall ha skinn på näsan. Men då Kalhori beskyller regeringen för samhällets socioekonomiska skillnader, en regering som i sitt vansinne far fram med farlig och ansvarslös brutalitet och häller bensin på elden och således skapat det outhärdliga ekonomiska läget och dessutom lägger ansvaret för att ”många” finländare beskyller flyktingarna för landets ekonomiska problem, blundar hon för att problemen inte är unika för Finland, de är globala.

Om landets politiker skall beskyllas för något är det att de efter Sovjetunionen och byteshandelns fall inte byggt ut en inhemsk energiproduktion. Landet kunde i dag vara en energiexportör, våra politiker har inte utnyttjat landets utbildningsnivå med nationalekonomiskt katastrofala konsekvenser. Om vi exporterade kärnkraft i stället för att importera den skulle våra pensionärer inte behöva välja mellan mat eller mediciner. Kärnkraften är inte en ensaksfråga.

Mänsklighetens stora utmaning är att frigöra sig från sitt penningbaserade kvartalbokföringstänkande. I och med att våra maskiner blir överlägsna i förhållande till människor i allt mer komplicerade arbetsuppgifter reducerar kapitalismen människan till ohyra som år för år kan saneras bort i allt större utsträckning. Men då människan inte längre behövs för att tillfredsställa människans grundbehov upphör hon även att existera som konsument.

Aktias nya chefsekonom efterlyser (HBL, VN 11.11) ökad smidighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, med andra ord ökad ekonomisk osäkerhet för konsumenterna som i slutändan skall både skapa efterfrågan och tillväxt. Och inte nog med det, hon rekommenderar längre arbetstider utan ekonomisk ersättning. Denna djungelns lag, där länder tävlar om att producera produkter till minsta möjliga lön och sämsta miljölagstiftning, har förvandlats till världsekonomins bromskloss.

Det är chimären av pengars egenvärde mänskligheten måste genomskåda för att säkra sin framtid. Pengar är endast ett redskap, det är hur de används som avgör deras värde. Makroekonomiska penningflöden måste återunderställas demokratisk styrning. Rätten att trycka pengar måste fråntas privatbankerna och återbördas till nationalstaterna och investeringsbankverksamheten ses för den destruktiva verksamhet den utgör. Bankernas uppgift måste begränsas till skapandet av välfärd och stabilitet, nu står de för den diametrala motsatsen.

Den största utmaningen vi står inför är hur vi skall lyckas omdefiniera mänsklighetens existentiella grundvärderingar då tillfredsställandet av våra grundbehov automatiseras eller digitaliseras. Rättigheter utan skyldigheter är dock ingen utopi. Rätten till arbete har inom Europa redan börjat koncentreras på ett osunt och samhällsskadligt sätt. Vår syn på utbildning och bildning måste även genomgå en grundläggande omvärdering. Utbildning och arbete får inte bli ett privilegium begränsat till en intellektuell elit. Bildningsnivån är demokratins grundpelare och en absolut förutsättning för att lösgöra oss från synen på ekonomisk ideologi som en tvådimensionell gradskala mellan kommunism och kapitalism.

Kommunismen har med största tydlighet visat hur farlig ideologi är. Det är hög tid att öppna ögonen för kapitalismens gjutfel. Demokratin är ingen ljusets och visdomens självklara stjärna, men den är det minst dåliga alternativet vi har. Kapitalismen har naggat demokratin i kanterna så länge att vi har avtrubbats. År 2008 satte kapitalismen (läs: bankerna) både demokratin och rättsstaten ur spel.

Hur god dräng kapitalismen har varit kan debatteras, som husbonde är den ordagrant livsfarlig. Och digitaliseringen är i högsta grad lika fylld av faror och möjligheter, den spionerar redan på varje kotte med mobiltelefon.

Tony Granholm

Helsingfors