Stärker regeringens arbetssätt demokratin?

Samhälle Regeringens tillvägagångssätt i en rad ärenden den senaste tiden ter sig lynnigt och märkligt tycker många. Regeringen har på en kort tid föreslagit och ”ändrat” sina förslag rörande såväl övertidsersättningar, semesterpengar, amnesti för skattebrott, förvaltarregister för aktieinnehav och så vidare.
Kanske ofrivilligt verkar regeringens tillvägagångssätt ta sig följande uttryck: Regeringen (i form av olika ministrar eller deras underlydande ministerier och tjänstemän) presenterar ett förslag, regeringen ”lyssnar” till eventuella argument för eller emot förslaget från övriga regeringsparter, oppositionen, folkopinionen och andra parter samt regeringen ändrar förslaget eller kommer med ett helt nytt.
Vad tillvägagångssättet beror på är en sak för sig. Kanske, som politiska forskaren Markku Jokisipilä tror (VN 5.11), är det Sannfinländarnas behov av att kunna profilera sig och försvara sin medverkan i regeringen inför sina partimedlemmar som kommer att visa sig vara orsaken till att regeringen agerar som den gör.
En annan, i mitt tycke intressantare, fråga är hur tillvägagångssättet påverkar vår demokrati.
Ofta ser eller hör man ”den enskilde medborgaren” i tal och skrift uttrycka sin frustration över att regeringen och ansvariga beslutsfattare (ministrar och tjänstemän) inte rakryggat ”vågar” ta sitt ansvar och besluta i ärenden. Samtidigt som man även kritiserar regeringen för att hemlighålla och bereda ärenden i smyg, och för att man inte lyssnar till folkopinionen tillräckligt före det är ”för sent” och besluten redan har fattats.
Detta är naturligtvis inte något specifikt för den nuvarande regeringen, den enskilde medborgaren har (beroende på egen situation, politisk läggning och så vidare) alltid tagit sig den demokratiska grundrätten att kritisera makthavarna för deras beslut och tillvägagångssätt.
Även om makten alltid skall kritiseras och synas i sömmarna finns det i mitt tycke nu också orsak att stanna upp för att begrunda och reflektera över om regeringen nu (medvetet eller omedvetet) har introducerat ett nytt, mera eller mindre demokratiskt, arbetssätt.
Kostnaden och effektiviteten för och i ett demokratiskt system, till exempel i jämförelse med ren diktatur, kan kanske mätas i tid och resurser (bland annat nödvändig byråkrati, kompetens, pengar), men ”kostnaden för demokratin” kan också mätas i hur väl ett system för demokrati (folkvälde) de facto tar in folket i väldet.
Schweiz har som bekant ett system där man oftare än i övriga ”demokratier” brukar folkomröstningar för att reda ut och binda sig vid folkets tycke innan man fattar beslut i olika ärenden. Det schweiziska systemet anses av många som långsamt och byråkratiskt. I Finland har folkomröstningar närmst setts som ett skämt och partipolitik där man i något ärende kanske frågar vad folket tycker men där man inte nödvändigtvis känner sig vidare bunden av resultatet av omröstningen.
Mot den bakgrunden kan man begrunda om regeringens ”nya” tillvägagångssätt där man först ”kastar” fram ett förslag, ”lyssnar” till opinionen och sedan ”anpassar” förslaget till opinionen inte är en förbättring av vårt demokratiska system? Minimikravet verkar vara att regeringen består av medlemmar (ministrar, ministerier och tjänstemän) som är färdiga att ta fram förslag, argumentera och vid behov revidera sin åsikt. Ett sådant tillvägagångssätt kan jag inte se som annat än en demokratisk förbättring jämfört med ett system tyngd av en historia av förberedelser och beslut i dolda kamrar eller bastun.
Hittills har stats-, finans- och arbetsministern (med tillhörande ministerier) visat prov på förmågan att ta emot kritik och ändra givna förslag. Jag hoppas undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen och Undervisningsministeriets tjänstemän även skall komma att uppvisa samma ”rakryggade” förmåga och revidera nuvarande förslag enligt den starka opinionen mot att skära i undervisningen och forskningen inom universitet och högskolor.
Det bör kanske sägas att jag är politisk obunden och stöder inte i någon större utsträckning regeringens ”hårdföra” kapitalistorienterade linje. I synnerhet stöder jag inte Sannfinländarnas åsikter om en restriktivare flyktingpolitik, minskade krav på svenskkunskaper inom förvaltningen, icke-obligatorisk svenskundervisning i skolor med mera.
Mot detta finner jag det närmast ironiskt om framtida forskning eventuellt kommer att visa att denna regering tack vare Sannfinländarnas medverkan de facto skall ha inverkat positivt på vårt demokratiska system, det vill säga stärkt folket i väldet.
Roger Förström
Doktorand vid Svenska handelshögskolan, Ekenäs