Välfärden alltjämt beroende av en växande exportindustri

Samhälle Det har gått för mycket ideologi i debatten om nedskärningar och åtstramningar. Uffe Cederqvist vill krympa den offentliga sektorn (HBL 28.9, 7.10), medan Joel Backström tycker det är en dålig idé (HBL 5.10) och anser att den inhemska efterfrågan sköter ruljangsen.

I slutändan är det varken en ideologisk eller ens speciellt vetenskaplig fråga. Vi behöver lite enkel aritmetik. Om den producerande industrins skatteintäkter inte förmår finansiera den offentliga sektorn, går Oy Finland Ab på minus, krasst sagt. Så har det varit i snart tio år, och är allt fortfarande med råge. Man insåg detta i länder som Portugal, Irland och Estland som hade liknande bekymmer för ett par tre år sedan. Hux flux sänkte man på löner och på de offentliga kostnaderna. Man lyckades minska underskottet och till och med skapa lite tillväxt. Länderna har börjat återhämtat sig.

Statsmakten kan inte tvinga fram innovationer som hämtar tillbaka den högteknologiska omsättning på 20 miljarder euro som Nokia tappade. Under hela den senare halvan av det gångna seklet var det just den exporterande högteknologiska industrin som skapade vår höga levnadsstandard. Den sysselsatte oss, den växte med fart och var enormt lönsam.

Inget fel på rent inhemsk verksamhet heller, må vara skjorttvätt eller vedhuggning, men efterfrågan och köpkraften av inhemska tjänster och varor skapades av de stora exporterande företagen. Våra teknologiska bolag hade en stark internationell konkurrenskraft, vi var skickliga på det vi sysslade med, och det rådde en skapande ingenjörsglädje. Man hade både råd och tålamod att utveckla och förbättra.

Den inhemska marknaden är alldeles för liten för sådana bolag, vi är lika beroende av export allt fortfarande, om vi önskar hålla kvar välfärdssamhället.

Nu när vi inte har något eget sedeltryckeri, måste vi hålla vår kostnadsstruktur i schack på annat sätt än genom valutajustering. Det värsta av allt är att vi inte har lika stort teknologiskt försprång inom våra nischbranscher som tidigare. Absolut sett har vi inte blivit sämre, men skillnaden har minskat. Det innebär att vår industri inte längre har samma, nästan lyxiga lönebetalningsförmåga som under tillväxtåren. Då är det värt att försöka med att sänka lönekostnaderna för att kunna konkurrera inom branscher där vi kanske inte är lika suveräna. Bättre att det finns jobb med medellöner än inga jobb alls.

Sänkta anställningskostnader påverkar på två sätt. Vi både förbättrar vår konkurrenskraft och lättar på de offentliga kostnaderna. Vi får lite samma effekt som genom en devalvering. Köpkraften sjunker förvisso, men det gjorde den med devalvering också. Och ingen gnällde då.

Fortfarande vore det smärtfriast om vi lyckades växa genom att ständigt höja förädlingsgraden, smartare teknologiska lösningar, träffsäkrare visioner och strategier samt slagkraftigare internationell marknadsföring. Men som sagt, det är upp till företagen. Visst finns där bakläxa också. Samtidigt är man rätt enig om att det finns rejält med plats för rationalisering av den offentliga sektorn som bör bli effektivare, bland annat genom att minska på djungeln av förordningar och onödig byråkrati.

Som vi vet har antalet avlönade inom den privata sektorn minskat rejält. Nämligen, ett företag som inte lyckas växa tillräckligt håller sig flytande genom att effektivera och rationalisera. Då minskar företaget på personalkostnader. Utan tillväxt ökar arbetslösheten, ingen kvantfysik det heller.

Hur Backström ville finansiera den offentliga sektorn blev för mig en gåta. Genom lån? Eller som det eufemistiskt ibland kallas, genom stimulans? Köpkraften måste nog förtjänas in, och stimulans ska vara någonting helt annat än att hålla sig med en hög lönenivå, med lånta fjädrar.

Fred Granberg

Esbo