Trygga de arbetslösas ställning

Arbetslöshet Regeringens centrala mål är att öka produktiviteten. Det är ett naturligt mål för ett företag i en marknadsekonomi, men det är inte ett lika självklart mål när det gäller ett land. Att flera hundra tusen finländare sitter hemma och rullar tummarna är både ekonomiskt och socialt ett mycket större problem, än att de som är i arbete skulle göra för korta dagar. De förslag, som regeringen har presenterat för att öka sysselsättningen är inte övertygande. Det krävs mycket mer djupgående åtgärder för att råda bot på den situation vi råkat in i.

Den stora arbetslösheten beror framför allt på den snabba tekniska utvecklingen. Datorerna har övertagit allt fler arbetsuppgifter, som tidigare sköttes av människor. Som följd av automatisering, digitalisering och ibruktagande av olika slags robotar, minskar behovet av mänskligt arbete fortsättningsvis på många områden. Dagens teknik, i kombination med dagens marknadsekonomi, erbjuder allt färre människor arbete. Allt fler kommer aldrig in i arbetslivet och allt fler, som en gång i tiden fått jobb, får lov att lämna det ifrån sig långt innan pensionsåldern.

För att råda bot på arbetslösheten – det största problemet i vårt samhälle – krävs ett helt nytt tänkande. Det kunde utgå från införande av en allmän basinkomst, som skulle tillfalla såväl fattiga som rika. Basinkomsten skulle, utan behovsprövning, regelbundet betalas ut åt alla, som är fast bosatta i Finland. Det skulle räcka med att man av Folkpensionsanstalten skulle vara registrerad som fast bosatt i vårt land, för att man skulle få rätt till den. Basinkomsten skulle således inte gälla personer som tillfälligt besöker vårt land eller endast fått tidsbunden rätt att bo här. Deras socialskydd skulle också i fortsättningen prövas utifrån personliga behov, individ för individ. Men basinkomsten skulle gälla alla andra.

Basinkomsten skulle vara låg. Den skulle bara täcka människans omedelbara behov, som mat, kläder och tak över huvudet. Dess storlek skulle fastställas av regeringen och riksdagen och, enligt behov och möjligheter, höjas eller sänkas av dem. Den som vill ha något ut över basinkomsten skulle i första hand få lov att förtjäna det genom arbete – regelbundet jobb om sådant finns att få, olika tillfälliga arbetsuppgifter eller som egenföretagare.

Inkomsterna skulle i början beskattas lågt, men vid stigande inkomster skulle en allt större del av förtjänsten gå åt till skatt. I samband med införande av allmän basinkomst måste beskattningen därför ses över i sin helhet. Skatteskalorna skulle göras progressiva så att de som klarar sig bra utan basinkomsten skulle få lov att betala den tillbaka som en del av sin skatt. På det här sättet kunde utgifterna för socialskyddet i stort sett hållas på nuvarande nivå.

För att få socialstöd måste i dag varje arbetslös, om och om igen, numera ofta i åratal, intyga att han eller hon ännu inte lyckats få arbete. Särskilt när det gäller äldre långtidsarbetslösa medför det här många gånger en onödig pappersexercis, som binder upp personal. En allmän basinkomst skulle innebära att en betydande del av de personer, som i dag får lov att fylla i blanketter för att få ut sitt stöd, inte längre skulle behöva göra det. Det skulle vara till stor lättnad för de arbetslösa. Och det skulle ge många socialarbetare möjlighet att arbeta på fältet i stället för byrån.

Ibruktagande av allmän basinkomst i vårt land skulle ge en ekonomisk grundtrygghet åt alla. I första hand skulle basinkomsten trygga de arbetslösas och korttidsarbetarnas ställning. Men vid sidan av det skulle den bidra till att färre människor skulle stå helt utanför arbetslivet. Ju fler som får möjlighet att dra sitt strå till stacken i vårt samhälle, desto fler skulle känna sig nyttiga och delaktiga i det.

Ifall inte regeringen fördomsfritt griper aktivt tag i den utslagning ur arbetslivet som nu pågår, är risken stor för att arbetslösheten börjar gå i arv från en generation till nästa. Hur ska en ung människa lära sig att arbeta om föräldrarna aldrig visar exempel?

Gustav Wickström

Åbo