Raseborg följer inte regelverket

Vård Vi kunde i VN (12.9) läsa den mångåriga följetongen om att Raseborgs stad överskrider budgeten med flera miljoner. Den största orsaken är än en gång kostnaderna inom specialistvården.
Kommunen har främst lagstadgade uppgifter att sköta och de bör uppfyllas enligt laga krav. Raseborg har fått flera anmärkningar och uppmaningar av lagövervakande myndigheter att staden inte följer regelverket i den grundläggande vården och omsorgen. För specialistvården har inga anmärkningar getts. Staden har under många år försummat att korrigera ansvarslösheten som drabbar en stor mängd kommuninvånares lagenliga rättigheter. Sådant kan aldrig accepteras.
Nu kräver staden att kostnaderna inom den grundläggande omsorgssektorn skall skäras ner med en knapp miljon. Däremot riktar staden sig inte in på att stabilisera och vidta strukturella förändringar inom specialistvården där de omfattande överskridningarna sker.
Under många år har Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, med bland annat VD Aki Linden, beskrivit hur Raseborg och VNS kan få sin kostnadsnivå i skick så att den motsvarar den reguljära kostnadsnivån som övriga delområden tillämpar. Raseborg har hela tiden spjärnat emot och låtit bli att fatta nödvändiga beslut. Nu ser vi åter följderna. Antingen måste skattesatsen höjas eller så skall tyngdpunkterna i budgeten omfördelas. Vi har just fått ta del av en utredning hur mycket besparingar som kan göras när det gäller gymnasieutbildningen utan att utbildningsnivån försämras. Ett annat detaljexempel är att staden under många år ständigt låtit cirka 25 av sina hyresbostäder stå tomma trots att de på nolltid kunde bli belagda och spara kostnader. Av allmän slattrighet låter man bara pengarna rulla för intet.
Då det gäller de fatala bristerna inom primärhälsovården har grundtrygghetsnämnden visat att den saknar både kunskap, intresse och ansvar för att klara sina uppgifter och skadar därmed kommuninvånarnas vitala intressen till adekvat vård i rätt tid.
Jag talade nyligen med en överläkare på Regionförvaltningsverket och hon hade svårt att förstå att konceptet för hälsostationer inte följs på stadgat sätt. Nu har patienter tvingats vänta flera månader på läkartid och uppmanats att besöka privata läkarcentraler. Länsläkaren beskrev att om en hälsocentral inte har läkartillgång kan den uppmana till privat läkarcentral och ge betalningsförbindelse till patienten, men kan aldrig vägra ge tid till kommunal vård. En hälsostation kan heller aldrig uppmana en patient att ringa på nytt efter en månad för att höra sig för om en läkartid utan skall alltid uppge när tid finns. Inom 80 procent av landets hälsocentraler kan läkartid ges inom två veckor.
Enligt statsrådets direktiv bör till exempel Karis hälsostation ha minst sex läkare, de sköter även hemsjukvård och skolhälsovård. Jag talade med en bekant läkare som haft tidsbundet avtal där. Han berättade att han flera gånger var ensam där och ofta var de bara två. Tidvis ryckte läkare in från Ekenäs hälsostation eller någon pensionerad läkare. Tiden för patienter blev alldeles för kort och man märkte i patientjournalen att läkarna haft bråttom att göra anteckningar på datorn. Det var svårt att få överblick över multisjuka patienters helhetssituation.
I brådskan hade läkarna inte heller haft tid att studera specialistvårdens direktiv om eftervård och krav på remisser hade flera gånger försummats. Det kunde ibland begäras utlåtanden om EKG-undersökningar som var en månad gamla. Uppmaningar av HNS hade fallit i glömska och i ett fall kunde uppmaningen förverkligas först tolv år i efterskott. Det lyckliga var att patienten ännu var vid liv. Ändå hade patienten tidigare anmärkt till stadens chefläkare utan resultat. Länsläkaren har för avsikt att återkomma till kaoset och vårdförsummelserna inom överskådlig framtid.
Bo Holmberg
Karis